Det nya året äter det gamla till frukost
Denna rapport skrivs i alla hast. Jag är på flykt undan livsinspektören. Hon dyker alltid upp på årets första dag, med sin lögndetektor, sina mätaggregat och sina förbannade excellark. Hon vill ha en fullständig årsrapport. Hon vill veta vilka otillåtna genvägar jag tagit, vad jag försummat och vilka grodor som hoppat ur min mun. Hon är bara intresserad av mina tillkortakommanden. När jag berättar om dem lyssnar hon särskilt intensivt, med ett sadistiskt leende på läpparna. Hon är sällan nöjd innan jag snyftande som ett övergivet barn slickar hennes stövel och ber om nåd.
Dessutom vill hon veta hur jag ska lägga upp det stundande året. Tänker jag äntligen lyfta mig själv i håret och trotsa naturlagarna, förvandla vatten till vin och uppväcka döda? Eller kommer det att bli ett år av sedvanligt gnäll och ältande. Av lättja, prokrastinering och omotiverade sovmorgnar?
Livsinspektören är på väg, jag har skymtat henne i buskagen runt huset. Det är därför jag gömt mig under en filt på vinden, varifrån detta skrivs.
Jag vet förstås att det i längden är lönlöst att försöka undkomma henne. Med sin stora näsa luktar hon sig fram till mig. (Jag har tidigare försökt dränka in mig i både patchouli och Eu de cologne, men det hjälpte inte. Hennes väderkorn tar sig igenom den tjockaste doftbarriär.)
Jag behöver en frist. Jag behöver själv summera fjolåret och titta framåt. Jag vill förekomma henne genom att samla mina tankar och gå igenom vad som hänt och inte hänt, och vad som är på väg.
Bilden som gång på gång dyker upp i min skalle är att det nya året är på väg att äta upp det gamla. Det enda som är kvar är vaden och ena foten. Det gäller alltså att skynda på, innan 2018 svalt den sista tuggan.
Vi reste till Indien och besökte Shimla och delstaten Orissa. Säregna, påfrestande, lärorika och minnesvärda upplevelser, som alltid i det landet. Fotot jag tog i Shimla på tre sikh-killar är nog det jag är mest nöjd med i år.
Jag minns också med värme vistelsen på hotel Mayfair Lagoon i Bhubaneswar
Mitt dagliga värv som personligt ombud för personer med psykisk ohälsa i Alingsås gick in på tredje året. Jag har stöttat, tröstat och hjälpt ett antal människor i utsatta livslägen. Genomförde också ett öppet hus, för att fira att verksamheten funnits femton år i stan.
Alingsås filosofibar såg dagens ljus. Den genomfördes tillsammans med Anders A och innebar ett antal föreläsningar på MX Rockbar. Jag fick bland annat förmånen att välkomna idéhistorikern Per Johansson, en person jag beundrat i många år, och vars poddradio-serier tillsammans med Eric Schuldt måste betraktas som banbrytande i vårt land.
Jag har gjort mitt bästa för att vara en god äkta make, och pappa till min dotter.
Jag har köpt huset i Varberg, som min farfar byggde och som hittills varit en släktstuga.
Tillbringade en oförglömlig skrivarvecka i Svenska Institutet gästhem i Kavala i norra Grekland. Minnesvärt inte minst därför att det låg en grekisk ortodox kyrka tvärs över gaten, där rituella förberedelser inför påskfirandet pågick.
Min sömn har under året förbättrats avsevärt. Detta tack vare den mäktiga medicinen Sifrol (som jag skriver om här).
Jag har försökt meditera trettio minuter varje dag, i en eftermiddagssittning, så ofta jag kunnat tagit långa promenader och försökt avstå alkohol.
Jag organiserade och fungerade som presentatör av Psykiatrins dag i Alingsås, med inbjudna föreläsare Rebecca Anserud och Ann Heberlein. Båda med egen erfarenhet av psykisk sjukdom. Det blev en lyckad heldag i ett fullsatt Palladium.
Under sex dagar i London i juli förvandlades jag till månclownen.
Min musikblogg Universum Noll har oförtrutet rullat vidare. Och det blev ett Kalejdoskop i radions p2.
I början av hösten hittade jag Henri Michauxs bok Bräsch när Lerums bibliotek gallrade. Sedan dess har jag livnärt mig på den. Michaux är en visionär, en upptäcktsresande som utforskar för de flesta av oss helt okända områden. Han ger mig exakt det jag letar efter i litteratur, eller konst över huvud taget. Figurer, landskap och bilder som jag inte sett förut, som jag inte visste fanns. Som kanske inte ens borde få finnas.
Även detta år har jag brottats med en intill förtvivlan gränsande känsla av frustation. Över sakernas tillstånd, över min egen otillräcklighet. Detta är något jag sedan mycket länge lever med, och som jag accepterar. Det är som det ska vara. Hur plågsamt det stundtals än är innebär det en sorts drivkraft. Utan denna motor har jag svårt för att tro att jag skulle ägna mig åt något så omöjligt som att skriva böcker.
Boken jag just nu arbetar med, Förklararen, är ett åtagande, en process som skulle förtjäna ett eget långt inlägg. Låt mig bara säga att jag vet att det kommer att bli en bok. Berättelsen vill bli berättad, och den har valt mig som sitt verktyg. Jag kommer inte undan. Om den ser dagens ljus nästa år vet jag inte, men jag hoppas det. Jag älskar den här boken, och jag kan bara hoppas att något av den känslan sipprar igenom till den framtida läsaren.
Jag har lyssnat mycket på Mike Ratledges säregna och suggestiva Riddles of the Sphinx.
Måste också nämna Kate Tempest fantastiska Let them eat Chaos, som med sin intensitet, sina skarpa iakttagelser och fräscha perspektiv ingav hopp.
Världsläget och läget i nationen har jag inte kunnat undgå att notera och försöka begripa mig på. Tre kloka mäns ord vägleder mig när jag navigerar i samtidens labyrint:
Mohandas Gandhi när han säger: var förändringen du vill se i världen
Mystikern Gurjieffs ord: om världen kunnat vara annorlunda, så hade den varit det.
Boxaren Muhammad Alis uttalande när han förklarade varför han vägrade att åka som soldat till Vietnam: no vietcong ever called me nigger
Jag har även detta år kunnat konstatera att det redan finns tillräckligt med polariserande åsikter i den här världen, och medborgare som är mer än villiga att torgföra dem. Jag behöver inte sälla mig till den skaran.
Jag har läst den fascinerande boken How Soon is Now: From Personal Initiation to Global Transformation, i vilken Daniel Pinchbeck hävdar att klimatkrisen är en sorts initiationsrit för hela mänskligheten. Att utmaningen den ställer oss inför måste leda till att vi når en högre nivå.
Bland många andra tänkvärda inspel menar han att samhällslön för alla medborgare är meningslöst utan samtidig erotisk och sexuell befrielse. Det har han förbannat rätt i.
För egen del börjar året med några dagar i Holland. Det ser också ut som att vi kommer att resa till New York över påsk. En färd till till Indien ligger dock inte i korten, även om jag längtar dit varje dag.
Jag vill skriva färdigt Förklararen. Jag vill också försöka avsluta en hel del andra kreativa projekt. Filosofibaren ska få en fortsättning.
Jag vill vara ett så bra personligt ombud jag förmår.
På önskelistan står också att göra poddradio, under rubriken Utvidgad vetenskap. De programmen skulle kretsa kring det som facebook-gruppen med samma namn handlar om. Den gruppen finns tillgänglig här, och har följande programförklaring:
Utvidgad vetenskap är en odogmatisk diskussionsgrupp om ämnen som den etablerade vetenskapen tabubelagt: telepati, nära döden-upplevelser, prekognition, synkronicitet, sanndrömmar, omvänd kausalitet, ufo-fenomen, alternativ historia, astrologi, alkemi, förändrade medvetandetillstånd med mera.
Vi intresserar oss för forskning, påståenden, åsikter, teorier och perspektiv som den etablerade vetenskapen skyggar för, inte intresserar sig för eller redan på förhand avfärdar som omöjliga.
Gruppen är en plats för tips, länkar, information och samtal. Materialet som läggs ut ska kunna användas som en resurs, en sorts bibliotek att återvända till.
Grundtanken är att universum rymmer mer än det vi kan erfara med våra fem sinnen, och att det finns andra vägar till kunskap och insikt än de som ryms inom det gängse rationella, reduktionistiska, materialistiska paradigmet.
Gruppen är inte en plats för missionerande, foliehattsmentalitet, allmänt flum, trångsynthet eller konspirationsteorier.
För övrigt tänker jag fortsätta vara förvånad, förbluffad, förvirrad och förväntansfull. Jag ska också vara öppen, snäll, och förverkliga så många drömmar jag bara orkar. Även de jag glömt bort att jag en gång hade.
‘Through The Oak’ Sam Wolfe Connelly