Fred är den period som råder mellan två krig.
Bild: Alessandro Sicioldr
Soundtrack till denna text -
1 Leonard Cohen - There is a War
2 King Crimson: Coda: I have a dream
3 Talking Heads - Life During Wartime
4 Missy Mazzoli: Vespers for a New Dark Age
1
Världen består av berättelser. Jag är född tolv år efter andra världskrigets slut och har vuxit upp inbäddad i berättelsen om det svenska folkhemmet. Denna kan sägas vara ett kapitel i den större berättelse som heter liberal västerländsk demokrati. I innehållsförteckningen listas yttrandefrihet, pressfrihet, mötesfrihet, religionsfrihet, rättsstat, privat äganderätt, marknadsekonomi och fria val. Denna har i sin tur vuxit fram ur upplysningstraditionen där logik, matematik, rationellt tänkande och förnuft har varit och är ledstjärnor.
Vladimir Putin bejakar en annan berättelse, en geopolitisk berättelse om den ryska civilisationen, hur den ska bevaras och försvaras. I Kina lever man med berättelsen om ”folkets demokratiska diktatur”. Talibanerna lever med den om ett kalifat, där sharia-lagar tillämpas.
Det saknas inte förslag på hur man skall förklara att en viss berättelse blir dominerande under en viss tidsepok och i en viss kultur. Tusentals avhandlingar, uppsatser, essäer och böcker har författats i ämnet.
En teori går ut på att det är segrarna i det senast utkämpade kriget som formulerar och implementerar den kollektiva överenskommelse som blir ett samhälles grundläggande berättelse. Om tillräckligt många accepterar denna berättelse, eller om de som konstruerar den utövar tillräckligt brutalt våld, i form av hemlig polis, propaganda, angiverisystem etc, så blir den förhärskande. Men det finns alltid alternativa, konkurrerande narrativ som löper parallellt. Ibland tar någon av dessa över och samhället får en annan dominerande definition.
Sovjetunionens fall är ett exempel på en sådan process. Stormningen av Kapitolium den 6 januari 2021 var ett försök till en sådan omdefinition. Även om en statskupp aldrig kom till stånd, är en alternativ berättelse om vad som hände under senaste valet i allra högsta grad levande i USA. Två tredjedelar av republikanerna och en fjärdedel av befolkningen som helhet betraktar Bidens presidentskap som illegitimt. Man menar att han fuskade till sig valsegern.
I Afghanistan försökte USA och allierade västmakter under 20 års tid introducera ett annat grundnarrativ än landets traditionella. Vi vet hur det gick.
USAs försök att införa “berättelsen om demokrati” i Irak är inte heller någon solskenshistoria.
Om Putin tillåts vinna kriget i Ukraina och etablerar en ny maktbalans i världen, en ny världsordning, kan en ny stor berättelse komma att skapas. Denna är redan levande hos miljoner människor. Vid den ryske utrikesministern Sergej Lavrovs besök i Kina nyligen uttalades att Kina tillsammans med Ryssland vill skapa en ny ”multipolär, rättvis och demokratisk världsordning”. En färsk opinionsundersökning visar att 83% av ryssarna stöder Putin, och därmed redan är ombord på detta framtidståg.
I denna ryska propagandavideo formuleras budskapet på tydligast möjliga sätt.
Om Hitler vunnit andra världskriget hade historieböckerna i våra skolor förmedlat den nazistiska verklighetsbeskrivningen. Vi hade vuxit upp med den från barnsben och matats med den dagligen. Många människor hade oblygt stått upp för den. I dag kan det tyckas självklart att den är vidrig och fullständigt oacceptabel, men nazismen hade många anhängare internationellt före andra världskriget, och vid dess inledning. Även bland högutbildade, och så kallat intellektuella. Det var först när krigslyckan vände som man lämnade det sjunkande skeppet. Ännu fler var medlöpare, som inte tog tydlig ställning vare sig för eller emot. Klart är att miljoner tyskar före och under kriget trodde på det nazistiska projektet. Och sannolikt även efter krigets slut. Miljoner människor hade glatt sig om Hitler gått segrande ur striden och nazismen som ideologi spridits över världen.
Påståendet att de flesta, såväl inom som utanför Tysklands gränser, inte kände till koncentrationslägren, utrensningarna, våldet och själva ideologin kan ifrågasättas. Många valde nog helt enkelt att blunda, eller att vända bort blicken. Eller var för rädda för att våga dryfta sina tvivel.
Detta liknar det sätt på vilket de flesta idag förhåller sig till diktaturen i Kina och de så kallade omskolningslägren. Att landets uigurminoritet är utsatt för systematisk förföljelse är uppenbart. Läs t ex Jojje Ohlson i denna text: En miljon muslimer sitter i läger i Kina.
Detta hindrar inte den ”fria världen” från att konsumera kinesisktillverkade varor och semestra i landet. Kina får dessutom arrangera OS, vilket regimen förvandlar till en propagandaföreställning.
Fakta, statistik, forskning och rationella överväganden tycks alltså inte vara det som avgör vilken berättelse som blir dominerande under en viss historisk tid i ett visst samhälle. Det handlar snarare om en kombination av känslor, ideologi, fantasier, rädsla, behov av trygghet och tillhörighet. Och våldsutövning.
2
I denna värld av konkurrerande narrativ stöter man ofta på föreställningen att Sanningen, med stort S, alltid segrar till sist. Att den i längden inte går att undfly, att den förr eller senare kommer i dagen. Sanningen har hittat det perfekta gömstället: framtiden. När framtiden väl infaller kommer Sanningen att avslöjas. Sanningen pockar hela tiden på och vill visa sitt rätta ansikte, som om den hade en egen vilja, en intention. Som om den fungerade som en naturlag.
Denna föreställning skulle kunna kallas en sorts teleologi, det vill säga tanken att det finns ett mål som tillvaron strävar efter att uppnå och är på väg mot.
I själva verket växer det vi kallar Sanningen fram ur, och begränsas av, språk, begrepp, förförståelse, fördomar, historia, kultur och känslor. Den metaforiska idén att det finns ett rött piller man kan svälja som visar hur världen egentligen är beskaffad, är både utbredd och omtyckt. Men den fungerar endast på film. (Och då bara nätt och jämnt, i Matrix-seriens första del).
Medan vi väntar på att framtiden ska infalla och Sanningen uppenbaras pågår förhandlingar, gräl, skärmytslingar och krig. Mellan synsätt, ideologier, förklaringsmodeller, filosofiska skolor, tolkningar och perspektiv. Mellan individer, grupperingar, folkgrupper och nationalstater.
En annan omhuldad idé går ut på att alla har rätt till egna åsikter, men inte till egna fakta. Men vem bestämmer vad som är fakta, och med vilka metoder de ska konstateras? Donald Trump struntade högaktningsfullt i överenskommelsen om att det är statistik och vetenskaplig metodik som är vägen till fakta och sanning. Putin & co försäkrade gång på gång före kriget att man inte hade för avsikt att invadera. Lavrov yttrar utan att darra på manschetten: ”Vi har inte invaderat Ukraina”.
Ingen vet säkert hur utbredda konspirationsteorier och så kallat magiskt tänkande är. Men mycket talar för att vår föreställning om ett samhälle byggt på rationalitet, statistik och kall beräkning är en myt. Något Jason Josephson Storm, religionsprofessor vid Williams College, visar i boken The Myth of Disenchantment: Magic, Modernity, and the Birth of the Human Sciences
Storm ställer frågan:
“How did a magical, spiritualist, mesmerized Europe ever convince itself that it was disenchanted?”
3
Påståendet att någon objektiv sanning inte existerar brukar tillskrivas ett antal oläsbara franska postmoderna filosofer. Det går inte att omfatta denna tanke utan att hamna i en paradox. Om det inte finns någon sanning så är påståendet att det inte finns någon sanning inte heller sant.
Paradoxer är något som varken det västerländska naturvetenskapligt skolade sinnet, eller det teologiskt orienterade, tolererar. Katolska kyrkans tidigare påve Benedict XVI, har sagt:
"When you deny the opportunity for people to refer to an objective truth, dialogue is rendered impossible and violence, whether declared or hidden, becomes the rule of law of human relationships,"
De som hävdar att det finns en objektiv sanning är inte, och kommer aldrig att bli, överens om hur denna ska beskrivas, definieras, tolkas. Denna grundläggande och oundvikliga paradox ignoreras nästan alltid. Man låtsas helt enkelt inte om den. Oavsett hur våra mer eller mindre energiska försök att slingra oss ur paradoxen ser ut, så tvingas vi leva med den. Hans Roslings tvärsäkra konstaterande: “jag har rätt och du har fel”, känns förmodligen bra för Rosling personligen, men det ändrar ingenting på marken.
Här gäller det att vara vis. Det gäller att hålla i minnet att vårt behov av att formulera teorier och modeller, att urskilja strukturer och mönster, att förklara och förstå, att detta inte är kartor, utan delar av terrängen. En terräng som hela tiden växer, förgrenar sig och förändras. En terräng som i sin totalitet är omöjlig att överblicka.
Denna oöverblickbara verklighet lever sitt eget liv, utan hänsyn till våra åsikter och bråk om hur den korrekt ska beskrivas. Den låter sig inte fångas i, eller begränsas av, våra ideologier och -ismer, hur raffinerat formulerade dessa än är.
Alla teorier ryms i livet, men livet ryms inte i någon teori.
Paradoxen illustreras väl av Charlotte Wagnsson, statsvetare på försvarshögskolan, när hon i en intervju i P1 Morgon om rysk propaganda säger ”man ska naturligtvis absolut inte landa i att det inte finns någon sanning”, följt av: ”man måste ju få inta vilka ståndpunkter man vill”.
Gautama Buddha, var betydligt tidigare på bollen än såväl Wagnsson som Benedict XVI och de franska filosoferna Derida, Focoult och Lyotard. För 2.500 år sedan konstaterade han att sanningen är det som fungerar. Någon bättre definition har inte formulerats sedan dess.
Sanningen är det som fungerar.
4
Det liberala projektet postulerar att det står varje individ fritt att välja vilka samhällssystem och idéer hon vill bejaka. Även sådana som strävar efter att avskaffa liberalismens grundförutsättningar: rättsstat, pressfrihet och fria val. Detta paradoxala faktum - att liberalismen härbärgerar fröet till sin egen undergång - är något som sällan uppmärksammas. Den etablerade uppfattningen är att alla människor innerst inne har individens frihet som eftersträvansvärt ideal, och att liberalismen av egen kraft, när den trycks ned, likt en kork strävar efter att ta sig upp till ytan. Den arabiska våren, händelserna på Himmelska fridens torg 1989 och de så kallade färgrevolutionerna anses bekräfta antagandet. (De gula västarnas protester i Frankrike, stormningen av Kapitolium, vaccinmotstånd och den kanadensiska lastbilskonvojen placeras dock i kategorin hot mot den liberala ordningen.)
Föreställningen om liberalismens universalitet är baserad på känslor och önsketänkande, och är därför snarast att likna vid en religiös trosföreställning. Studerar man World Values Surveys kulturkarta upptäcker man att de länder som drivit liberalismens idéer längst i ett globalt perspektiv är extrema avvikare.
Uppfattningen att alla samhällen förr eller senare kommer att vara organiserade som Nederländerna, Danmark eller Sverige är en naiv och orealistisk fantasi.
Dom kommer inte i sinom tid att bli som vi.
Tron på liberala värden som universella förklarar bland annat den förvåning och indignation som uppstår när Ungerns Viktor Orbán i val efter val sopar banan med oppositionen. Orbán har inte följt den påbjudna liturgin. Hade han gjort det hade hans framgångar uteblivit.
Detta har också bäring på den inställning som väglett vårt svenska agerande när det gäller invandring och integration. Idén att vår liberala ordning, demokratiska institutioner, jämlikhet mellan könen, hbtq-acceptans med mera, är överlägsen den som många invandrare traditionellt bär med sig från sina hemländer, och att invandrarna när de kommer i kontakt med den inser det och ändrar sitt tänkande och sitt beteende, visar sig gång på gång vara en from och dum förhoppning.
Jag har rest mycket i Indien och vet till exempel att människor där inte alls är missnöjda med att föräldrarna bestämmer vem de ska gifta sig med. De vill inte egentligen eller innerst inne följa sina känslor av förälskelse och sexuell attraktion när de väljer partner för livet. En miljard indier ler överseende, eller fnyser föraktfullt, åt dem som väljer att ingå det de kallar love marriage. Vi lever med föreställningen att denna tradition alltid innebär tvångsäktenskap, men det är väldigt långt ifrån vad som verkligen utspelar sig.
5
Ju fler parallella berättelser ett samhälle förmår härbärgera och tolerera, utan att våld, slitningar och social oro uppstår, desto mer civiliserat skulle man kunna säga att det är. (Korankravallerna påsken 2022 i Sverige vittnar om att vi har en bit kvar till idealtillståndet.)
Jag kan inte styra över den andres val, hennes sätta tänka. Jag måste acceptera att den andres berättelse är lika levande och angelägen för henne som min är för mig. Så här formulerar till exempel en person som kallats Putins chefsideolog, (ibland Putins Rasputin) filosofen Alexandr Dugin, på sin facebook-sida sin syn på det pågående kriget:
”Ryssland kommer att återställa ordning, rättvisa, välstånd och anständig levnadsstandard i Ukraina. Ryssland bär frihet med sig. Ryssland är den enda slaviska staten som kan bli ett världsimperium. Därför är vi Rom. Och de som opponerar sig mot oss – Karthago. Karthago var också stor, stark och dess kraft tycktes gränslös. Den gränsen sattes av Rom. Nu - just nu i eld, damm och blod - sätter Rom, det tredje Rom, gränsen till Nya Karthago, och störtar det babyloniska underbarnets allsmäktighet”.
6
Jag har alltid betraktat mig som pacifist. Jag gjorde vapenfri tjänst i lumpen, jag har varit emot svensk vapenproduktion (alltså inte bara export till krigförande länder) och svenskt Natomedlemskap. Jag har hyllat samtal, kompromisser, dialog och diplomati.
Putins krig i Ukraina har förändrat mig i grunden. Jag kan visserligen inte komma ifrån att västvärldens likgarderob är knökfull. Vilket blir uppenbart om man googlar ”US bombing of Raqqa”, ”assassination of Qasem Soleimani” och ”Haditha massacre”, eller läser Wikipedia-artikeln ”United States war crimes”. Jag kan inte komma ifrån att behandlingen av Julian Assange är fullkomligt oacceptabel (vilket Nils Melzer, professor i internationell rätt, tydligt visar i boken ”Fallet Julian Assange: en historia om förföljelse”). Att medias tystnad i frågan Assange är anmärkningsvärd, för att uttrycka det milt. Att Bush, Rumsfeld och Blair på grund av sina medvetna lögner om Iraks massförstörelsevapen, Guantánamo och Abu Ghraib borde ställts inför krigsförbrytartribunalen i Haag. Listan kan göras lång.
Men trots att min favoritberättelse i allra högsta grad är bristfällig så vill jag fortsätta leva i den. Därför att alternativen är betydligt värre. Därför att diktatur är betydligt värre. I Ryssland är det inte förbjudet att slå sina barn och sin fru. I Kina finns koncentrationsläger. I kalifatet kastades homosexuella från hustak.
I min berättelse kan filmen ”The Mauritainian” produceras och visas. Den skildrar Mohamedou Ould Slahis öde, en man som hölls fängslad på Guantánamo i fjorton år utan åtal. I min berättelse kan Michael Moore under Oscarsutdelningen inför Irakkriget ropa: ”Shame on you mr Bush”, utan att bli kastad i fängelse och torterad. I min berättelse kan Lars von Trier utbrista: ”I understand Hitler”, och få fortsätta göra film. I min berättelse kan tio miljoner människor i sextio länder demonstrera mot Irakkriget. I min berättelse tillåts rysktalande grupper i Europas städer demonstrera till stöd för Putins invasionskrig.
Man stöter då och då på påståendet att detta krig är existentiellt för Putin. Krasst uttryckt handlar det om att vinna eller försvinna. Men kriget är i lika hög grad existentiellt för väst och det liberala projektet. Den allra viktigaste frågan är därför: vilken roll kommer kärnvapen att spela i denna kraftmätning.
”Allt hänger på vår seger”, slår Alexandr Dugin fast i en aktuell intervju, där han helt avvisar en diplomatisk lösning byggd på kompromisser. Han fortsätter: ”Rubicon har korsats, presidenten har beslutat att försvara vår suveränitet till vilket pris som helst” / … / ”Den speciella militära operationen är inte starten på övergången till en multipolär värld, den är det sista steget”.
Att människor bejakar den berättelse man finner mest tilltalande och tillfredsställande, den som bekräftar den egna världsbilden, är ett ovedersägligt faktum, som dessutom är oundvikligt. Ingen ser sig som ett passivt offer för tidsanda, propaganda, grupptryck, rädsla och behov av tillhörighet. Den objektiva, självlysande och paradisiska Sanning som många hävdar existerar, väger i sammanhanget lätt som en fjäder.
8
Efter Rysslands invasion förstår jag att jag måste göra vad jag kan för att förhindra att frihetsinskränkande berättelser sprider sig och tar över det samhälle där jag, min familj och mina vänner lever. Jag måste göra vad jag kan för att förhindra att mitt samhälle, den berättelse som mitt samhälle vilar på, den liberala västerländska ordningen, infiltreras av berättelser som vill förändra det i riktning mot inskränkthet, intolerans, diktatur. Hotet kan komma utifrån, men det kan också växa fram inom landets gränser. Kinas och Rysslands planer på det de kallar en multipolär, rättvis och demokratisk världsordning måste stoppas. Liksom alla former av fundamentalism, religiös eller politisk.
Jag förstår också att jag måste vara beredd att döda. Under försvaret av den berättelse jag tror på kommer jag sannolikt att tvingas ta till vapen. Jag förvånas över med vilken brist på motstånd denna tanke har slagit rot i mig. Men plötsligt framstår den som självklar.
Mahatma Gandhis icke vålds-tankar, som tidigare väglett och inspirerat mig, framstår just nu som fullständigt orealistiska. I stället har Mao Zedongs budskap fått en ny tyngd och innebörd:
“War can only be abolished through war, and in order to get rid of the gun it is necessary to take up the gun”.
9
Hinduismens centrala text, Bhagavad Gita, är ett samtal mellan guden Krishna och krigaren Arjuna inför det stora slaget vid Kurukshetra. De båda befinner sig mellan två härar som är redo att drabba samman, redo att slåss till sista man, redo att utplåna varandra. Arjuna som har släktingar, vänner och lärare på båda sidor undrar varför han ska delta i striden, varför han ska döda människor han tycker om och respekterar. Krishna förklarar tålmodigt och mångordigt, men Arjuna är inte nöjd med svaren. Han ställer fråga efter fråga. Till sist ger Krishna Arjuna ”gudomlig blick”. Han får uppleva hur Krishna (Gud) ser och förstår världen och existensen. Detta öppnar Arjunas ögon. Han ser verkligheten i dess ofattbara totalitet. Han ser det kosmiska dramats gränslösa och storslagna oundviklighet. Han förstår att han som en del av detta drama aldrig kan undvika att handla. Han kan inte överblicka konsekvenserna av sitt agerande, aldrig säkert veta vilket resultatet kommer att bli. Men han kan aldrig komma undan handlandet som sådant. Att vara passiv är också att handla. Han inser att det är hans dharma att delta i kriget, han plockar upp sitt vapen och sällar sig till de stridande.
Peter Brook skildrar mötet så här i hans filmatisering av Mahabharata:
Den visdom som förmedlas i Bhagavad Gita är sprungen ur insikter som vilar på metafysisk, andlig grund. Källan är transcendentala, mystiska insikter om livet och tillvaron. Intuition, visioner och subjektiva upplevelser. Ett kunskapsinhämtande väldigt långt från den materialistiska modernitetens.
Begreppet dharma saknar motsvarighet hos oss. Rättrådighet, plikt, livsväg och öde ligger nära till hands, men kommer inte ända fram.
Även om liberalismen med dess frihetsideal i själva verket bara är en berättelse bland andra, som det står människor fritt att välja bort, så är jag beredd att slåss för den. Att dö för den. Det är när jag konstaterar detta som jag inser att detta är min dharma. Hur andra uppfattar sin dharma och hur de väljer att omsätta den i praktisk handling är deras sak. Jag måste följa min dharma. Ja, enligt Krishna är jag skyldig att leva min egen sanning, Även då den kolliderar med någon annans.
I Bhagavad Gitas kapitel 3 vers 35 säger Krishna:
“Bättre din egen Dharma, misslyckad, än någon annans Dharma väl utförd. Bättre död i din egen Dharma. Den andres Dharma medför fara”.
Som människa kommer du inte undan. Det enda du kan välja är vilket krig du ska utkämpa, och vilka vapen du ska använda.
Den som vill kan reflektera över den möjliga parallellen i Jesu ord i Matteus 34 – 39:
Tro inte att jag har kommit för att skapa fred på jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Jag har kommit för att skilja en son från sin far, en dotter från sin mor och en sonhustru från sin svärmor, och en man får sina egna till fiender. Den som älskar sin far eller mor mer än mig är mig inte värdig, och den som älskar sin son eller dotter mer än mig är mig inte värdig. Den som inte tar sitt kors och följer mig är mig inte värdig. Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull skall finna det.
Om vi provar tanken att Jesus här pratar om en andlig impuls och ett sinnestillstånd, ett sätt att förhålla sig till livet, snarare än om sig själv som en fysisk person, blir att ta sitt kors på sig och följa honom detsamma som att acceptera och följa sin dharma.
10
Tanken att det inte finns någon objektiv verklighet, att det inte finns någon Sanning med stort S, behöver inte leda till uppgivenhet, defaitism, nihilism, anything goes-attityd eller depression, vilket många tycks tro. Den kan tvärtom vara befriande. De franska filosofer som hävdade dessa tankar gjorde det med emfas. De kämpade för sina idéer. Den kampen gav deras liv mening.
För att komma ur den paradox detta sätt att tänka försätter oss i krävs en annan förståelse än upplysningstraditionens. Begränsad som den är av av logik, rätlinjighet, mätbarhet och matematik. Vad som krävs är de insikter Krishna förmedlar i Bhagavad Gita.
Ditt öde, din livsväg, din dharma växer fram inifrån. Den kräver inte stöd av någon yttre generell förklaringsmodell, filosofisk skola eller politisk ideologi. Den behöver inte bekräftas med hjälp av statistik eller forskningsresultat. Oavsett om det finns någon objektiv verifierbar verklighet eller ej, så är din dharma ett faktum. Din uppgift är att urskilja den och omsätta den i handling. Att leva den.
CG Jung formulerar denna insikt så här i Collected Works, XVII, kap 7:
“Det faktum att en människa som går sin egen väg understundom slutar i katastrof betyder ingenting Hon måste lyda sin egen lag, som om en daemon viskade till henne om nya fantastiska vägar. De som kallas av denna röst känner sig ställda inför ett problem som de andra inte vet något om. I de flesta fall är det omöjligt att förklara för de andra vad som har hänt, för all förståelse är omgärdad av ogenomträngliga fördomar. Du är inte olik någon annan, kommer de andra att säga i kör, eller, det finns inget sådant, och även om det finns stämplas det omedelbart som patologiskt.
Eftersom hon har bestämt sig för att lyda lagen som befaller henne inifrån blir hon utstött och isolerad, Det är hennes egen lag! klagar de andra. Men hon vet bättre: det är Lagen. Den som inte följer den pockande rösten från sitt eget inre väsen har misslyckats med att inse meningen med sitt liv. Denna invit från vårt inre är en levande del av psyket, klassisk kinesisk filosofi benämner den Tao, och liknar den vid ett vattenflöde som oemotståndligt rör sig mot sitt mål. Att vila i Tao betyder uppfyllelse, helhet, ens destination nådd, ens uppdrag utfört; början, slutet och ett perfekt förverkligande av den tillvarons mening som finns inneboende i allt.”
Budskapet kan också formuleras på märgfull svenska: Den är ej beklagansvärd som stupat vid sin stav, blott den som hörde ropet, men som aldrig gav sig av.
Det är summan av enskilda människors bidrag som på nästa nivå blir den kollektiva berättelsen, den gemensamma överenskommelsen. Detta är en ständigt pågående förhandlings- och förändringsprocess.
Man kan förstås ha delade meningar om vad Krishna menade, när han undervisade Arjuna där på slagfältet för 3.000 år sedan. Under de senaste femtonhundra åren har tiotusentals avhandlingar, uppsatser, essäer och böcker författats i ämnet. Mahatma Gandhi betonade i sin tolkning att det handlar om en inre andlig strid. Inte om ett krig i vanlig bemärkelse.
Det är detta som är styrkan med den typ av levande visdom som vi möter i Bhagavad Gita, Bibeln och andra gudomligt inspirerade urkunder. De visdomstexter som följt med mänskligheten i tusentals år läses av varje ny epok på ett nytt sätt, nya tolkningar görs, ny fördjupad förståelse uppstår.
Tron att det skulle finnas en korrekt tolkning giltig för alla människor i alla tider, är en fullständig missuppfattning av hur denna typ andliga budskap fungerar. De växer och förgrenar sig oavbrutet. Föråldrade delar skrumpnar och dör, nya grenar och skott tillkommer.
11
Jag är född i Sverige tolv år efter andra världskrigets slut. Mycket talar för att jag har fått uppleva världshistoriens bästa period. Jag har vältrat mig i välstånd och materiellt överflöd. Jag har aldrig varit hungrig. Jag har haft tillgång till kvalificerad sjukvård och utbildning. Jag har fått vara med om enastående vetenskapliga landvinningar, med månlandningen som kronan på verket (one giant leap for mankind). Sjukdomar som polio, kikhosta, mässling, påssjuka och röda hund har försvunnit. Parallellt med en kraftig befolkningstillväxt har andelen fattiga i världen minskat från över 40 procent 1980 till under 10 procent idag.
Jag brukar tänka att höjdpunkten under denna period inföll 13 februari 1967, när Beatles släppte singeln Strawberry Fields/Penny Lane.
Nu är denna period över. Nu är det krig. Kriget är geografiskt begränsat till Ukraina, men bakom kulisserna är alla världens stora spelare involverade, vilket gör det till en global konflikt, till ett världskrig.
Hur många som måste dö, och hur länge kriget kommer att pågå vet ingen. Men förr eller senare kommer en period av fred att inträda. Att det då kommer att vara segrarna som bestämmer hur verkligheten ska tolkas och vad vi får tänka, är värt att hålla i minnet.
Under tiden kommer jag att följa andemeningen som förmedlas i Bhagavad Gita:
Följ din livsväg, acceptera ditt öde. Stå upp och gör din plikt.
Leonard Cohen uttrycker samma insikt poetiskt i låten There is a war:
There is a war between the rich and poor
A war between the man and the woman
There is a war between the ones who say there is a war
And the ones who say there isn't
Why don't you come on back to the war, it's just beginning
* Filmen “American Dharma” från 2018 är en dialog mellan Steve Bannon (political strategist and influencer), och dokumentärfilmaren Errol Morris. Filmen är intressant, även om begreppet dharma bara berörs ytligt.
** Jack Kerouac skrev boken Dharma Bums (på svenska Dharmadårarna) som en uppföljare till On the Road. En Dharmadåre är en “dåre” eller “luffare” i tillvaron, eftersom det är det rätta för honom att vara, eftersom han genom att vara en sådan uppfyller en andlig plikt som är större än han själv.
Relevanta länkar:
More than 40% in US do not believe Biden legitimately won election – poll
Alexandr Dugin: What is the essence and meaning of the special operation in Ukraine
Lever vi i en simulation? Nick Bostroms simuleringsargument
Bhagavad Gita | Chapter 1 Summary | Swami Sarvapriyananda