Greta T och Fridays for future har hamnat i blåsväder på grund av ett uttalande på instagram som tolkats som antisemitiskt. Detta har ytterligare ökat hastigheten utför i den nedförsbacke i vilken hon och rörelsen befinner sig.
Greta T var oantastlig så länge hon upprepade mantrat ”lyssna på vetenskapen”. Eftersom vetenskapen är vår samtids överideologi, religion och mytologi och därför varken kan eller får ifrågasättas.
Nu har hon osmart nog lämnat denna position och förflyttat sig till den verkliga världen, som är, och aldrig kan vara något annat än, fundamentalt ovetenskaplig. En värld där ett sammelsurium av åsikter, inriktningar, grupperingar, partier, ideologier, känslor, statistik och det som kallas vetenskaplig konsensus, tumlar runt i en sorts häxkittel.
Jag bad AI-generera en bild av denna häxkittel, här är resultatet:
Hur navigerar vi i en sådan labyrint? Hur hanterar vi den ångest som denna myllrande, organiska, dynamiska och motsägelsefulla verklighet skapar?
De flesta av oss letar efter strukturer, ideologier och sammanhang som vi så att säga kan lägga som ett trygghetsraster över tillvaron.
Vi placerar oss själva i en box, ett fack, en kategori. Vi sällar oss till en flock, en stam. Vi konstaterar: jag är X, vilket innebär att det inte är jag, utan de andra som är Y, Z, Å och Ö.
Det första och mest grundläggande steget i denna tillhörighetsprocess är att avgöra vilken av kategorierna vänster och höger vi tillhör. När vi gjort det finns en stor mängd underrubriker att välja mellan: pacifist och fascist, socialist eller kapitalist, anarkist, liberal, konservativ, libertarian. Dessa kategorier är i sin tur indelade i ett flertal riktningar. Som socialist kan vi vara demokratisk, reformist eller revolutionär. Liberalismen serveras i smakerna klassisk, social, ny och marknads. Kapitalisten kan vara anarko, auktoritär eller finansiell. Prefixet eko kan nu för tiden användas av samtliga. Vi har fått höra att ekofascister existerar. Det finns även ekokapitalister.
För att få känna tillhörighet tillsammans med en grupp likasinnade begränsar vi vår tanke- och känslofrihet och stänger frivilligt in oss i en ideologisk bur.
Terrence McKenna, amerikansk etnobotaniker, mystiker, föreläsare och författare, gör på sitt oefterhärmliga sätt denna iakttagelse:
All these things you might cling to — Catholicism, democratic ideals, Hasidism, Marxism, Freudianism — all of these things are simply quaint cultural artifacts, painted masks and rattles assembled by people of good intent but clearly not great grasp of the situation.
Well, I thought that that process of deconstruction of cultural reality would end in a kind of liberation of cynicism, where you become sort of really street smart, you know — nobody can put anything over on you, you've been there, you've done that. It turns out that that existential phase, which I reached at about age 18, is itself simply a place, along the way.
Olika människor använder olika strategier för att hantera tillvarons fundamentala obegriplighet. Några klamrar sig fast vid så kallade heliga skrifter. Ur bibeln gräver man nu till exempel fram att det som händer mellan Israel och Hamas förebådar Kristi återkomst.
En del försöker lära sig så mycket som möjligt inom så många olika fält som möjligt. Andra begränsar sitt utforskande till endast ett område, som man djupdyker i. Den som gör detta tillräckligt grundligt kan erhålla en fin akademisk titel och bli kallad expert. Har man tur får man vara med i någon av televisionens morgonsoffor.
En del rättfärdigar sin hållning genom hävda att ”forskningen har visat” eller ännu värre ”forskningen har bevisat”, vilket sätter punkt för vidare tankeverksamhet och diskussion
En del tillämpar tvärsäkerhet. För några år sedan imponerades många av Hans Roslings attityd i en intervju med en dansk journalist där han med emfas slog fast: “Jag har rätt och du har fel”.
Den framlidne skogsmunken Björn Natthiko Lindeblad har en annan ingång. Hans populära bok bär titeln Jag kan ha fel.
Jag har inte läst boken, och vet således inte i vilken utsträckning den förmedlar ett djupfilosofiskt perspektiv. Men faktum är att titeln innebär en paradox. Björn Natthiko Lindeblad kan ju faktiskt ha fel, även när han säger att han kan ha fel. Vilket innebär att han när han yttrar detta har rätt.
Detta är ett klassiskt och kanske lite fånigt filosofiskt dilemma, men det illustrerar hur begreppen rätt och fel, på grund av språkets otillräcklighet, kommer till korta när vi på djupet vill studera tillvarons existentiella förutsättningar.
En av 1900-talets främsta atomfysiker, Niels Bohr, menade att det finns två typer av sanningar, dels de enkla sanningarna där motsatsen är fel, dels de stora sanningarna, där motsatsen också är korrekt.
Ibland dristar jag mig till att ifrågasätta Niels. Kanske är även det han kallar de enkla sanningarnas motsats sanna. Eller så här, snarare: det är själva uppdelningen av världen i motsatspar som är problemet. Vilket ställer oss inför ett näst intill olösbart dilemma, då själva språket bygger på premissen att världen består av iakttagbara motsatspar: rätt – fel, ont – gott, mörker – ljus, sanning – lögn. Och så vidare.
“Det kan finnas sanningar även om vi inte vet om dem”
Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet och akademiledamot, har slagit fast följande: ”Det kan finnas sanningar även om vi inte vet om dem.” Vilket implicerar att naturen leker kurragömma med oss människor. Kanske hade Herakleitos rätt när han sa att naturen älskar att gömma sig?
Wikforss uttalande är värt minst en utredande Substack-text. Tills dess får du som läsare i hemläxa att försöka begripa vad Wikforss menar, utifrån följande frågor:
Finns det sanningar som är oföränderliga över tid, oberoende av kulturell- och historisk kontext, tolkning, språk och ett upplevande subjekt?
Var någonstans finns de i så fall?
Är dessa dolda sanningar oändligt många, eller är antalet begränsat?
Vilken metod ska vi använda för att avslöja dem?
Ge exempel på några sådana potentiella sanningar.
Hur förhåller sig Wikforss påstående till Thomas Kuhns begrepp paradigm och paradigmskifte?
Björn Natthiko Lindeblads ”jag kan ha fel”-anslag kan tyckas sympatiskt, men i mitt tycke rör det sig inom ett alltför snävt och ofruktbart tankelandskap, där kategorierna rätt och fel betraktas som meningsfulla och användbara.
Då är snarare den persiske 1200-tals poeten och mystikern Jalal al-din Rumi min man, när han säger: "Utanför idéer om fel och rätt finns ett fält. Jag möter dig där”.
Eller varför inte Ursula K. Le Guins knivskarpa: “No truth can make another truth untrue”.
Gretas genidrag var att hon genom sin devis skenbart ställde sig utanför, ovanför eller vid sidan av allt detta. Att svara Greta med orden: ”Nej, vi ska inte lyssna på vetenskapen”, hade varit omöjligt.
Man hade förvisso kunnat anföra att den korrekta beskrivningen av vetenskapen är att den endast är en undersökningsmetod, att den sällan eller aldrig säger någonting med endast en röst, och att den om den gör det inte är korrekt bedriven. Men då hade man framstått som en överdrivet petig besserwisser. Kanske hade man rentav blivit kallad klimatförnekare. Vilket inte är särskilt mycket bättre än foliehatt.
Religioner, politiska riktningar och ideologier kan man debattera, ha åsikter om och tvivla på. Den som ger sig på den vetenskapliga metoden och dess konsensus är dock chanslös. Denna är oantastlig, helig.
Med tanke på det Greta nu presterar verkar det osannolikt att hon förstod hur listig hennes ursprungliga argumentation var. Den tycks ha varit en lyckoträff, ett hugskott från en brådmogen tonåring.
Om Greta vill ta ställning i komplexa politiska och existentiella problem av typen konflikten Israel – Hamas, så kommer hon inte långt genom att lyssna på vetenskapen. För trots allt värdefullt denna vetenskap givit oss, så är den behäftad med en gigantisk brist. Den kan inte tala om för oss hur vi bör leva, hur vi ska lösa våra konflikter, hur krigen ska få ett slut. Den kan inte tala om för oss hur vi ska hantera rädsla, sorg, hat och hämndkänslor.
Nu kan man knappast påstå att religionerna, och de så kallade visdomstraditionerna, presterar bättre. Buddha och Jesus har snart haft tretusen år på sig, och deras misslyckande är totalt. Hade de varit fotbollstränare hade de fått kicken senast under medeltiden. Den så kallade nyandligheten är om möjligt ett ännu större fiasko.
Leonard Cohen bankar i mästerverket You want it darker skoningslöst in sista spiken i religionernas kista
A million candles burning
For the help that never came
You want it darker
We kill the flame
Kanske är det övermaga att påstå att det är vetenskapen som orsakat andlighetens ökenvandring. Att det är den som gjort att vi nu för tiden inte vet vad ordet visdom betyder. Men faktum är att den totalt dominerande materialistiska världsbild som är vetenskapens, under de senaste århundradena lagt en våt hämmande filt över alla andra möjligheter att förstå, förklara och förhålla sig till verkligheten. Vilket kan formuleras på följande sätt: Gud är död. Och vi har dödat honom.
Friedrich Nietzsche har på ett briljant sätt formulerat denna insikt i Den glada vetenskapen. Här är ett läsvärt längre parti ur den boken:
Vem behöver Gud när det finns vetenskap? Den allmänna meningen är att vetenskapen hjälpt oss uppnå det som Nietzsche beskriver med orden ” … ett högre historiskt plan, högre än all tidigare historia”. I kraft av vetenskapen har vi gjort oss själva till Gud. Men vi är uppenbarligen inte vuxna denna uppgift.
Om vi låter Gud vara synonym med visdom öppnas, likt garderobsdörren i Narniaböckerna, porten till en bortglömd och outforskad provins.
Vi kan då försöka urskilja de delar av visdomstraditionerna som fortfarande har relevans och är användbara.
Inom zen-buddhismen pratar man till exempel om nybörjarens tillstånd. En genomgripande öppenhet där man oavbrutet granskar och ifrågasätter de bilder och berättelser om livet och världen som man lever med. Där man skärskådar själva den process som leder fram till att vissa tankefigurer, övertygelser och ideologier får fäste i ens inre. Och hur man egentligen bär sig åt när man ändrar åsikt.
I nybörjarens tillstånd upptäcker vi futiliteten i alla våra små politiska, intellektuella, akademiska och andliga krumbukter. Vägen öppnas till en ogrumlad och egofri förståelse av tillvaron.
Nybörjarens tillstånd är ett motgift mot alla former av rigiditet, dogmatism och fanatism. Och det omöjliggör därför i förlängningen våldsutövning, förtyck och krig.
Vid ett tillämpande av nybörjarens tillstånd blir det omöjligt att på ett självklart sätt ställa sig på endera sidan i konflikten Israel - Hamas. Nybörjarens tillstånd handlar om att våga säga: jag vet inte.
Greta har nu strängt taget tre val. Hon kan åter kränga på sig sin gyllene “lyssna på vetenskapen”- sele, och försöka hålla sig lugn och stilla i den som möjligt.
Hon kan fortsätta att ta ställning och uttala sig i politiska frågor, som inte är omedelbart relaterade till klimatfrågan, vilket kommer göra henne till en aktivist i mängden och sannolikt på sikt slita sönder Fridays for future.
Eller också kan hon börja tillämpa nybörjarens tillstånd. Utan en sådan hållning måste hon räkna med att bli betraktad och behandlad som vilken annan ideologiskt styrd och begränsad person som helst. Allmänt villebråd, utsatt för kritik, förlöjligad och på sina håll hatad.