Hur dum får man bli?
Jag borde veta bättre vid det här laget. Jag borde ha begripit att jag inte i svensk debatt-miljö kan skriva "den allomfattande och outtömligt kreativa gudomliga kraft som genomströmmar universum".
Soundtrack till denna text: Karlheinz Stockhausen - Tierkreis: Stier
Nyligen dök några texter upp i svensk dagspress som behandlade frågan om religiös tro kontra sekularitet. Upprinnelsen var en Joel Halldorf-text i Expressen med rubriken ”Att kristendomen slår tillbaka är ingen trend”.
Journalisten Mattias Oscarsson kände sig provocerad så till den grad att han i ett agiterat inlägg i Sydsvenska Dagbladet levererade en bredsida mot Halldorf, ”Kristna debattörer flyttar fram positionerna – de ska inte stå oemotsagda”, skrev han.
Prästen Elisabeth Gerle kritiserade i samma tidning Oscarsson och Halldorf för deras tvärsäkerhet, men föreföll samtidigt tämligen övertygad om att hennes egen hållning är den korrekta.
I Göteborgs Posten kallade filosofen Jesper Ahlin Marceta inläggen ”en svavelosande religionsdebatt”. Att en miniatyrversion av Richard Dawkins i Sydsvenska Dagbladet irriterar sig på Joel Halldorf kan dock knappast kallas religionsdebatt, än mindre är det ett skygglappsbefriat utforskande av de former som samtidens andlighet tar sig.
Eftersom jag intresserat mig för andliga och djupexistentiella frågor sedan tidiga tonår och ägnat timmar, dagar och år åt att läsa, reflektera och skriva om detta fick jag för mig att mina insikter skulle kunna vara av intresse. Bristen i de inblandade kontrahenternas inspel var ju uppenbar! Ingen av dem intresserade sig för den upplevelseorienterade andlighet som finns runt oss idag. Deras iakttagelser och argumentation handlade uteslutande om en föråldrad typ av religionsutövning, som inte tillfredsställer samtidsmänniskans behov.
Av den sortens andlighet man pratar om i dessa båda radioinslag fanns inte ett spår:
Jag författade således två texter på detta tema, med lite olika vinkel. Jag skickade den ena till Sydsvenska Dagbladets kulturchef Ida Ölmedal och den andra till Göteborgs Postens Nina Mörby.
Från Ida Ölmedal hördes inte ett knyst. Nina Mörby tackade för texten och meddelade att hon skulle återkomma när hon läst, vilket inte hände.
I mina inskickade texter fanns formuleringar som ”den allomfattande och outtömligt kreativa kosmiska intelligensen” och ”den gudomliga energin, intelligensen eller kraften”.
Jag är mycket väl medveten om att detta språkbruk, och perspektivet jag presenterar, är svårsmält för många. Det kan rentav uppfattas som provocerande. Inte minst i mediavärlden. Journalister intresserar sig sällan för djupexistentiella frågor. De tycks sakna förmåga att förstå vad det hela handlar om. Oscarssons gymnasiala text i Sydsvenska Dagbladet är ett skolexempel på detta.
Där jag ser sådant som kan lyfta, berika, fylla tillvaron med mening och en känsla av förundran, sådant som kan göra verkligheten större, rikare och vackrare, ser de vidskepelse, inskränkthet, kvacksalveri och pseudovetenskap.
Oskarsson skriver till exempel: ”Att på allvar hänge sig åt exempelvis astrologi kan i många kretsar vara socialt stigmatiserande”.
Jag frågar mig i vilken utsträckning det bekymrar honom att det anses oproblematiskt ”i många kretsar” (kanske rentav i Oscarssons egna?) att på allvar hänge sig åt de vulgära och bisarra karaktärsbeskrivningar med färgindelning av människor som Thomas Erikson ägnar sig åt i böcker som ”Omgiven av idioter”.
Thomas Eriksons ”idiot”-projekt saknar helt den poesi, finess och öppet djuplodande utforskande av vad det innebär att vara människa som man finner hos seriösa astrologer som Ray Grasse och Liz Green, med flera.
Min favoritastrolog Rob Brezny formulerar denna hållning så här:
Astrology is a mythic psychology that uses story-telling to stimulate our imaginations as we explore who we are. / … /
The question "Do you believe in astrology?" is like asking someone if they
believe in storytelling or art.
Picture a no-nonsense physicist gazing at a Kandinsky painting, with its
teeming blobs of mad color and exuberant shapes, and declaring it to be a
superstitious eruption of delusion that's not based on a logical
understanding of the world.Like Kandinsky's perspective, astrology at its best roots us in the poetic
language of the soul. It has a special capacity to liberate our imaginations
and encourage us to think less literally and to visualize our lives as a
mythic quest. It helps us loosen and transform our subconscious fixations.
Tarotkortens vackra och dramatiska bilder är också de ett utmärkt verktyg för den som vill frigöra sin fantasi och klä livet i själens poetiska språk. Såväl tarotkorten som astrologin, seriösts bedriven, ifrågasätter på ett positivt sätt det utarmande reduktionistiska och materialistiska sätt på vilket vi blivit lärda att se och uppfatta världen. En värld präglad av fysikalismens torftighet och de så kallade skeptikernas inkvisitoriska interventioner.
Den kinesiska orakeltexetn I Ching är även den ett utmärkt verktyg för den som vill frigöra sig från den banala, snustorra och förnumstigt fyrkantiga scientismens strypsnara.
Andlighet har traditionellt varit synonymt med att tro på den ena eller den andra guden. Den har definierats som bejakandet av en viss profet, tradition, helig bok eller förkunnelse. Kyrkor och samfund med olika inriktning bidrar aktivt till att upprätthålla denna förenklade bild. De kristna hävdar exklusivitet genom att predika Jesus som guds enfödde son. Muslimer genom övertygelsen om Muhammed som guds budbärare. Hare Krishna-rörelsen gör gällande Krishnas andliga överlägsenhet, etcetera, listan kan göras lång.
I dag lämnar allt fler människor den organiserade religionen, men parallellt växer intresset för meditation, yoga, qi-gong och mindfulness. Övningar som springer ur österländska andliga traditioner. Även viss kampsportsutövning kan räknas till denna kategori.
Tv-serier som How to Change your mind och Berättelser från andra sidan, och böcker som Lev livet fullt ut, Alkemisten samt Deepak Chopras samlade produktion är andra exempel som svarar mot en samtida andlig öppenhet och nyfikenhet. Tantra, neopaganism, energimedicin, shamansk healing och medial vägledning kan också läggas till listan.
Droger som shamaner använt rituellt i tusentals år, som kallats gudarnas kött och ansetts kunna etablera kontakt med, och hämta vägledning ur, en större översinnlig verklighet, plockas nu upp av den västerländska psykiatrin och används med stor framgång i depressionsbehandling. Vid sidan av sjukvårdens försök pågår ayahuasca–retreater på allt fler håll. Det uttalade syftet med intag av detta hallucinogena växtextrakt är att via kontakt med tillvarons gudomliga dimension uppnå större självkännedom.
Den moderna västerländska människan nöjer sig inte längre med second hand-andlighet. Man eftersträvar en direkt kontakt med det gudomliga, utan ombud i form av påvar, präster, imamer eller gurus. Såväl ordet “Gud” som begreppet “tro” i traditionell mening, är förbrukade och oanvändbara. Den som vill förstå dagens andlighet gör klokt i att undvika båda.
I stället för trosbekännelser, högläsning ur urkunder och psalmsång, är det idag den subjektiva upplevelsen som är i fokus. Den som känt smaken av en mogen persika behöver inte tro på den. Man vet hur den smakar. Upplevelsen av den gudomliga intelligensen är på samma sätt en inre, personlig erfarenhet.
En religionsdiskussion som inte tar sig an den transcendentala, numinösa kontakten med ett medvetande större än det egna, individuella, är meningslös. Om inte den typen av upplevelser beaktas, blir religion och religionsutövning som vilken annan kulturell företeelse som helst. I de flestas ögon bara lite mer flummig, barnslig och outvecklad.
Ett fungerande samtida samtal i detta ämne bör betrakta andlighet på samma sätt som musikalitet. Vissa människor är andligt tondöva, medan andra har ett absolut andligt gehör. Mellan dessa båda ytterligheter finns ett brett och varierande individspektrum. En del lyssnar hängivet och vördnadsfullt på musiken, andra tycker på axlarna och ägnar sig hellre åt annat.
Att beskriva relationen med den gudomliga energin, intelligensen eller kraften för någon som inte varit med om något liknande, kan liknas vid att förklara vad musik är, för någon som aldrig upplevt musik. För någon som slagit dövörat till, som förnekar, har tappat eller aldrig brytt sig om att utveckla sitt tonsinne. Den personen kommer sannolikt att utbrista ”Musik? Nej, det är omöjligt, det kan inte finnas något sådant”.
Om vi närmas oss frågan på detta sätt blir Friedrich Nietzsches observation överraskande meningsfull:
”Och de som dansade betraktades som galna, av dem som inte kunde höra musiken”.
Tar vi ett steg till hamnar vi hos mystikerna. De som har fattat att alla religioners kärna är en och densamma. Den mystika traditionen finns mer eller mindre uttalad inom alla religioner, och det är denna direkta och ogrumlade uppkoppling som härifrån och framåt kommer att känneteckna det vi kallar andligheten. Psalmsång ut, ayahuaska in, för att utrycka det brutalt.
Den persiske poeten Hafiz (1325–1390) är en av dessa mystiker. Han uttrycker denna insikt så här:
Om det görs ytterligare försök till religionsdebatt i det här landet hoppas jag att man hakar på nedan länkade samtal i SR,s serié Gudstjänst, där prästen Are Norrhava och tidigare ärkebiskop KG Hammar pratar om just mystik.
Väl skrivet och förståeligt. Man skall inte avfärda det man som individ inte ser eller förstår. Att reducera allt till matematiska samband är bra när du skall tillverka en bil eller anlägga en solkraftspark. Men till de självupplevda, efemära upplevelserna låter de sig inte fångas av logisk empirism.