Jake Paul, Mike Tyson och striden om vår tids själ

Vad som fick Mike Tyson att ställa upp i denna bisarra teaterföreställning vet bara han själv, men tanken att det uteslutande handlar om pengar ligger nära till hands.

Iron Mike Tyson

Kära läsare och följare,

Jag vill börja med att uttrycka min djupa tacksamhet till dig som tar del av mina reflektioner och provokationer här på Substack. Särskilt till dig som tillkommit på sistone. Att du tar dig tid att läsa det jag skriver betyder oerhört mycket för mig.

Att få dela med mig av mina idéer och resonemang, och att veta att de når fram, är något fantastiskt.

Tack för att du är en del av denna resa.

---

1986 blev Mike Tyson, tjugo år gammal, den yngsta tungviktsvärldsmästaren i historien. I något som närmast kan beskrivas som ett skräckvälde dominerade han därefter i några år sporten. Tysons explosiva stil och kraft gjorde honom till en mer fuktad motståndare än kanske någon annan boxare. Han vann fyrtiofyra av sina femtio proffs-segrar genom knockout, tjugotvå av dessa redan i första ronden.

Mötet med Marvis Frazier (son till den legendariske Joe) är kanske det bästa exemplet på hans överlägsenhet. Matchen slutade efter trettio sekunder. (Youtube-klipp här).

1990 förlorade han oväntat mot Buster Douglas i en av sportens största skrällar.

Efter att ha avtjänat halva tiden av ett sexårigt fängelsestraff för våldtäkt, gjorde Tyson comeback och tog tillbaka flera mästarbälten. I och med Evander Holyfields vinst över honom 1996 genom teknisk knockout i 11:e ronden, var storhetstiden över.

Ett år senare, 1997, föddes Jake Paul.

Jake Paul

Denna youtuber, känd för sina virala videor och pranks, försöker sedan några år tillbaka etablera sig i boxningsvärlden. Paul har utmärkt sig genom att utmana etablerade namn inom kampsport. Med hjälp av skicklig marknadsföring har han skapat spektakel kring sina hittills tolv genomförda matcher.

Den femtonde november i år klev Jake Paul in i samma ring som den trettioett år äldre Mike Tyson.

Anledningen till att matchen alls ägde rum var att Paul två och ett halvt år tidigare såg mötet mot Tyson under en Ayahuaska-tripp. Paul upplevde detta som en prekognitiv vision som det var hans uppgift att manifestera. (Ayahuaska är ett kraftfullt psykedeliskt växtextrakt, traditionellt använt av shamaner i Amazonas. Drogen har blivit populär som en väg till personlig utveckling för vilsna västerlänningar med gott om pengar.)

De sedvanliga kriterierna för hur boxning ska bedömas räcker inte för att beskriva det drama som sjuttiotusen åskådare på plats i AT&T Stadium i Arlington, Texas, och sextio miljoner tittare på Netflix, fick uppleva. Det var, snarare än en boxningsmatch i traditionell mening, ett symboliskt möte mellan det förflutna och nutid, mellan stolthet, disciplin, själ och mod, och den moderna kulturens ytlighet, egofixering, strävan efter kändisskap och bisarra varumärkesbyggande.

De båda kontrahenternas skenbara konflikt illustrerar hur två världsbilder och förhållningssätt konkurrerar om vår tids kollektiva själ. Allt som gör boxningen till en unik mänsklig verksamhet (eller konstform, om man får tro Joyce Carol Oates) saknades – integritet, intelligens, vilja, strategi, självdisciplin, mod, mentalt fokus, timing och uthållighet. Jake Paul vann överlägset på poäng, till synes utan att behöva anstränga sig nämnvärt.

Mike Tysons naturbegåvning och säregna talang blev hans biljett ut ur barnaårens våld och fattigdom. Under ledning av tränaren Cus D’Amato förfinade han den fysiska och mentala styrka som skulle göra honom till en av historiens mest ikoniska boxare.

Trots rättsprocesser och en våldtäcktsdom, personliga tragedier, ekonomiska problem och skandalmatcher (i returmötet mot Holyfield diskades Tyson efter att han i tredje ronden bitit av en del av Holyfields öra), trollbinder Tyson, trettiofem år efter att karriären toppade, fortfarande miljoner människor världen över. Detta säger något mycket signifikant, dels om Tyson själv, dels om de behov han fyller hos oss åskådare. Det illustrerar också det fundamentala sätt på vilket han representerar något helt annat än Jake Paul. Ingen kommer att be Jake Paul återvända till ringen när han fyllt 58. Han kommer sannolikt inom kort att vara borta ur boxningsvärlden.

Mike Tyson är en produkt av åratal av träning, uppoffring och kamp. Jake Paul är en produkt av algoritmer och smart marknadsföring. Paul är själva sinnebilden för det postmoderna jaget, som fragmenteras och återskapas i en ständig strävan efter uppmärksamhet. Hans framgång bygger på att producera ”content”, att utifrån stundens behov manipulera såväl olika narrativ som den egna personan. Genom digital opportunism och trendkänslighet har han byggt en multimiljonverksamhet.

Mike Tyson kan ses som en arketypisk gestalt, som oavsett ålder och fysisk form slår an ett flertal känslosträngar i det kollektiva medvetandet. Hans motsägelsefulla personlighet skapar en fascinerande och förbryllande mix av identifikation och avsky. De brutala knock out-segrarna åskådliggör både den mänskliga överlevnadsinstinkten i dess mest renodlade form, och det mänskliga psykets destruktiva och kaotiska aspekter. Parallellt med en råhet och energi som under storhetstiden tycktes gränsa till det övernaturliga, har Tyson utanför ringen visat prov på ödmjukhet och sårbarhet. När världens obestridda tungviktsmästare delar med sig av barndomstrauman, psykisk ohälsa, förluster och missbruk, går styrka och känslighet hand i hand.

I en podcastintervju dagen före matchen mot Jake Paul svarar Tyson så här på frågan hur han vill bli ihågkommen:

”Jag tror inte på ordet arv (legacy). Det är bara ett annat ord för ego. Vad jag lämnar efter mig betyder absolut ingenting för mig. Jag är bara här på genomresa. Jag kommer dö, och sedan är det över. Vem bryr sig om mitt arv efter det? Vi är ingenting. Vi är döda. Vi är stoft. Kan du verkligen föreställa dig någon som säger: 'Jag vill att mitt arv ska vara på det här eller det där sättet'? Du är död. Vilken självöverskattning är inte det – att vilja att folk ska tänka på mig när jag är borta? Vem fan bryr sig om mig?"

I ett samhälle som frossar i berättelser om framgång, är Tysons inställning radikalt subversiv. Han ser sig själv som en tillfällig besökare, någon vars existens är övergående, som en person på genomresa.

Ur Tysons filosofiska perspektiv, som påminner både om stoicism och buddhism, kan förlusten mot Jake Paul betraktas som ett memento mori – en påminnelse om livets och karriärens flyktighet. Den förnedring som andra kanske ser i nederlaget saknar betydelse, eftersom han inte fäster någon vikt vid det förflutna, det ”arv” som andra vill tolka in i hans liv.

Det stora intresset för matchen Paul - Tyson kan ha att göra att med att Tyson av många uppfattas som en representant för äkthet och oförfalskad livserfarenhet, i stark kontrast till det friserade och tillrättalagda liv som vår tids influencers visar upp.

Dramats förspel rymde en nästan katharsisk längtan efter att få se en företrädare för det verkliga och mänskliga triumfera över den kommersiella ytlighetens tomhet. Förhoppningen var att Tyson skulle sticka hål på influencerbubblan, att han offentligt skulle avslöja den låtsasvärld Paul och hans gelikar byggt upp.

Tyson representerar en tid där styrka, smärta och försoning kunde uttryckas genom kroppen, utan filter eller fasader. Hans liv och gärning är lika mycket en berättelse om kampen för framgång som en illustration av de kostnader den medför. En balansakt mellan personlig smärta och offentlig triumf.

I efterhand ryktas det om att matchen var uppgjord, att dess dramaturgi var överenskommen på förhand och iscensatt för att skapa en underhållande show, snarare än en renhårig och rättvis kamp. Man pekar på att striden tycktes följa en manusliknande struktur, där ingen av deltagarna tog onödiga risker. Vissa tycker sig se att Tyson valde att inte utnyttja flera knock out-möjligheter tidigt i matchen.

Ett sådant arrangemang är ett exempel på sportens övergång till underhållningsindustrin, där åskådarens upplevelse prioriteras framför en kamp på lika villkor. Pauls tidigare matcher har mötts av liknande spekulationer, bottnande i misstankar om att hans snabba väg in i boxningsvärlden inte gått rätt till.

Snarare än om boxning handlar mötet mellan Paul och Tyson om vad vi egentligen värdesätter. Söker vi autenticitet, med allt vad det innebär av smärta och sårbarhet? Eller har vi kapitulerat inför det glittrande men ytliga spektaklet?

En boxare som möter en likvärdig motståndare i ringen kan aldrig vara något annat än hundraprocentigt autentisk, men det var inte ett sådant naket och äkta möte vi fick se denna gång.

Det kanske enda positiva man kan säga om matchen är att den ger oss möjlighet att reflektera över vad vi själva vill kämpa för i våra liv. Vilka uppoffringar vi är beredda till och vad vi vill åstadkomma.

Striden om vår tids själ handlar inte om vem som står i ringen, utan om hur var och en av oss väljer att navigera mellan det förgängliga och det eviga, mellan yta och substans, mellan integritet och underhållning.

Rekommendation: Om du i stället för detta boxningshistoriens lågvattenmärke vill ta del av en oförfalskad och realistisk skildring från boxningens värld, kan jag rekommendera dokumentären The Miscast Champion, som finns på Netflix och Daily Motion.

The Miscast Champion berättar historien om Michael Bentt, en amerikansk boxare och före detta tungviktsvärldsmästare. Trots att han nådde toppen, ville han egentligen aldrig boxas. Hans karriär styrdes av förväntningar från hans far och omgivningen.

Bentt tvingades lämna boxningen efter en allvarlig skada, vilket blev en vändpunkt som hjälpte honom att hitta sin sanna passion som skådespelare och konstnär.

The Miscast Champion