Soundtrack till denna text: David Bowie - A new career in a new town
Jag har tidigare skrivit om den skoningslösa inspektör som med jämna mellanrum dyker upp i mitt liv för att kontrollera att jag inte spårar ur. Jag har länge varit kritisk till hennes brutala interventioner. Jag har försökt fly, gömma mig, rymma, ducka. Men med tiden har jag förstått att det faktiskt är livsinspektören som håller mig på banan. Utan hennes regelbundna kontroller vet jag inte var jag hade befunnit mig. Kanske likt Major Tom svävande i rymden?
Nu dök hon oförhappandes upp och krävde en utförlig redovisning av vad jag gjort på sistone och hur mina planer för det nya året ser ut.
Efter min redogörelse anade jag för första gången en gnutta respekt hos henne. Hon brukar himla med ögonen, sucka djupt och därefter leverera en uppsträckning av guds nåde. Nu var hon tyst och eftertänksam på ett nästan övernaturligt sätt.
Hon verkade konfunderad, på gränsen till ställd. Hon fingrade nervöst på en av uniformsknapparna, harklade sig och lämnade sedan rummet utan ett ord.
Ett ”Bra jobbat, fortsätt så” har jag tydligen ännu inte gjort mig förtjänt av.
Detta är i stora drag vad jag berättade för henne
A new career in a new town
Jag har efter arton år lämnat Västra Bodarna utanför Alingsås och flyttat till Södra Näs i Varberg. Till huset som min farfar byggde med sina egna händer för sextio år sedan och där jag tillbringade min barndoms somrar. Vi har byggt till huset med en takkupa som gör det möjligt att avnjuta en fantastisk utsikt över Apelviken och havet.
Marbovägen 5 i Varberg, är den enda fasta punkten i mitt liv över tid. För övrigt har jag flyttat runt, bott lite varstans och rest en hel del. Det är intressant att uppleva hur man synkar med en sådan plats. Kombinationen av minnen av sådant som utspelat sig, de nu döda anhöriga som funnits där, jordens träd, gräs och stenar plus luften, dofterna och ljuset, bildar sammantagna en imaginär form, en gestalt eller ande, (vi har inget fungerande modernt ord för detta), som det går att samtala med. Jag är en del av platsen och den är en del av mig. Platsen minns mig och jag minns den. Det finns ingen skarp gräns mellan marken under mina fötter och mig själv. En del pratar om energiminnen, andra om att “det” sitter i väggarna. Detta, som jag försöker beskriva, är något större, besynnerligare, mer kosmiskt, poetiskt och svårfångat än de datum, klockslag och allmänna tilldragelser som vanligtvis nedtecknas i biografier och memoarer. Det jag pratar om är en sorts magi.
Utsikt från min takterrass en solig höstdag:
Utsikt från mitt sovrumsfönster en mulen vinterdag:
Samma dag som kontraktet om försäljningen av Alingsåshuset skrevs hittade jag på pressbyrån senaste numret av tidningen MC-Nytt. Man skrev om den indiska motorcykeln Royal Enfield och presenterade fantastiska bilder på en vintage-modell från 1930.
I Indien har jag hyrt och kört denna motorcykel och jag har med jämna mellanrum återkommit till tanken att det vore kul att äga en sådan. Mitt Royal Enfield-begär har varit hanterbart, men nu slog det klorna i mig med full och obönhörlig kraft och jag började undersöka möjligheterna att lägga vantarna på en. Funderade på att åka till Indien och köpa en på plats. Kollade möjligheterna att transportera den från Indien till Sverige. Googlade, kollade blocket, och fick efter ett par veckor napp. En modell Bullet 500 från 2003 fanns till salu i Örebro. Jag tog kontakt med säljaren och lyckades pruta ner priset med 7000 kronor.
Detta sammanföll med min och min frus traditionella resa till Gräsmarks camping utanför Sunne dit vi åker varje år för att fira hennes födelsedag. Resan planerades innan jag hittade annonsen. Örebro ligger nästgårds och jag skulle få möjlighet att transportera motorcykeln på släpkärra hem. Jag gillar sådana sammanträffanden och brukar inte diskvalificera tanken på att det är större, kosmiska, krafter i omlopp.
Nu står mitt livs första motorcykel i mitt garage och väntar på att vädret skall bli bättre så att jag kan ge mig ut på de halländska småvägarna.
För Södra Näs i tiden
För länge sedan var Södra Näs en ljunghed med betande får och kor. Från 1930-talet och framåt kom textilarbetande boråsare hit, köpte avstyckade tomter och byggde hus (min farfar var en av dem). Enkla hus, ibland inte mer än masonitskjul och ibland inte större än badhytter.
Efter att de slutat arbeta vid lunchtid på lördagen, körde textilarbetarna i bilkaravan från Borås till Varberg. På den tiden var det fri fart på svenska vägar utanför tätbebyggt område. Det påstås att det tävlades om att komma först, och att det oftast var en man som kallades ”Greven” som vann detta ullhare-rally, som det kom att kallas.
Man snickrade på sina stugor, spelade fotboll, käkade kött eller fisk med sås och potatis, söp, knullade kanske, och åkte tillbaka till Borås på söndagen för en ny arbetsvecka. Man sparade och gnetade. Man lagade saker som gick sönder. Man arbetade stenhårt för att barn och barnbarn skulle få det bättre. (Jag är ett av dessa barnbarn.)
Vägen till området gick på sandstranden bredvid havet. Det var utedass som gällde och man fick hämta vatten i hinkar via slangsystem med kranar. Sopor grävdes ned i naturen.
Med tiden ökade anspråken. Husen blev större och mer påkostade. Kommunen drog in vatten och avlopp.
Idag är en tomt i detta område mycket attraktiv. Sedan 15-20 år tillbaka säljer en del sina hus och tjänar en rejäl slant. Någon rik knös river det gamla sommarhuset och vräker upp en lyxvilla. Eller river man själv det gamla och bygger nytt.
Promenerar man i området kan man få se en av de gamla ursprungliga stugorna sida vid sida med ett nytt lyxbygge, mer eller mindre extremt i sin utformning.
Vintage-hus som finns kvar från förr:
Nybyggt:
Felix Herngrens ufo-dokumentär
Efter att ha skrivit tre utredande substack-texter om ufo-fenomenet (varav en publicerads som ett debatt-inlägg i tidningen Ufo-aktuellt) blev jag tillfrågad om att delta i Felix Herngrens ufo-dokumentär, som kommer att sändas på TV 4 i mars. Jag träffade Felix och teamet i Stockholm och snackade ufo i någon timma. Hur mycket av det jag sa som kommer med i själva serien, om ens något, vet jag inte.
Det perspektiv jag levererade – att så länge ufo-fenomenet betraktas som rätt och slätt fysiskt, så kommer det att förbli ett mysterium – verkar i vart fall inte vara seriens huvudfokus. Kanske blir det jag säger bara en pikant detalj i en redovisning av traditionellt snitt, av sådant vi som varit med ett tag kan rabbla bak och framlänges i sömnen.
Under samtalet med Felix citerade jag Max Planck, en tidig kvantfysiker som mottog nobelpriset 1918:
Jag betraktar medvetande som grundläggande, materia är härlett ur medvetande. Vi kan inte komma undan medvetandet. Allt som vi talar om, allt som vi betraktar som existerande, postulerar medvetande. Det finns ingen materia som sådan.
Vårens rörelser på marken och i luften
Lördag 24 februari säljer jag min bok Min vän Sällsam - en psykedelisk rock ‘n’ roll-thriller - på Stora Skivmässan i Solnahallen. Det ska bli spännande att se hur en bok funkar i denna miljö. Min vän Sällsam vimlar ju av referenser som kan vara uppiggande för en skivsamlarpublik, men i vilken utsträckning denna publik är litteraturintresserad återstår att se.
Den 20 april besöker jag Breaking Convention i London. Ett endagarsevent under rubriken Here & Now - Between the History and Future of Psychedelics.
Ser inte minst fram emot det After Party som avslutar dagen. “Make sure you bring your dancing shoes, as we will have DJs until 4am”.
I maj blir det en skrivarvecka i svenska institutets gästhem i Kavalla i Grekland. På hemsidan beskrivs Kavallahuset som “en rofylld och stimulerande arbetsmiljö för forskare och konstnärliga utövare”. Vid tidigare besök har jag kunnat konstatera att det i husets gemensamma skrivrum skapas en intensiv och näringsrik skaparenergi.
Mitt problem just nu, som kan tyckas lyxigt, är att jag har ett överflöd av idéer som jag inte vet hur jag ska sortera. Jag har hamnat i ett läge där jag inte klarar att fokusera på och fullfölja en av dem. Rastlös som ett regnskogsträngtande djurparksdjur kastar jag mig från det ena till det andra. Det blir varken hackat eller malet.
Jag håller på med ett antal dikter som jag hoppas kan bli en samling. Denna samling går under arbetsnamnet “Blodblandad musik”. Här är inledningen på en av dikterna
Jag skulle tända eld på mig själv
men upptäckte
att jag redan stod i ljusan låga
flammande som en fackla
lyste jag väg för de vilsekomna
Jag var världens ljus
Jag skriver också en text som om det vill sig väl kan bli en roman, arbetsnamn: “Sjätte triangeln”. Den inleds så här:
Mitt namn är Kathy Miller. Jag jobbar som taskspelare i den sjätte triangeln. Under mina publika seanser matar jag en sengångare med mjölk ur min vänstra bröstvårta, jag framför pamfletter av Pomorrow och trollar fram blåspräckliga sammetsduvor. Duvorna flyger ut i lokalen, äter brödsmulor ur publikens händer och följer sedan med dem hem. Magin som håller dem vid liv är inte särskilt kraftfull. Efter ett par dagar bleknar de bort och försvinner.
Dessutom arbetar jag med en längre essä, som kanske rentav kan växa till en bok, med titel “Är verkligheten en vandringssägen”.
Hur konstrueras verklighet? Varifrån kommer språk, begrepp, berättelser och överenskommelser om hur saker och ting är och fungerar? Varför varierar detta över tid och varför tar det sig olika uttryck i olika kulturer? Finns det någon objektiv verklighet under alla våra konstruktioner och föreställningar? Kommer vi någonsin att bli överens om hur denna är beskaffad? Finns det någon fast punkt, någon slutpunkt?
Min kavallaperiod sammanfaller med det grekisk-ortodoxa påskfirandet. Jag har varit med om det en gång tidigare och det var en stor upplevelse. Denna högtid är ett exempel på en seriös, levande och kraftfull ritualiserad andlighet, som jag inte har hittat någon motsvarighet till i Sverige.
Under påskveckan går man i kyrkan varje dag. På skärtorsdagen firas åminnelsen av den sista måltiden med nattvard. På långfredagens kväll ringer alla kyrkklockor långsamt och länge. Ibland i många timmar. Senare vandrar församlingen i en prästledd procession genom staden med ljus, kors och ikoner.
Vid midnatt på påskaftonen släcks alla ljusen i kyrkan, prästen säger orden Christos anesti – Kristus är uppstånden- och tänder ett ljus. församlingen svarar: alithos anesti - sannerligen uppstånden. De som står närmast prästen tänder sina ljus från hans, och sedan tänder var och en sitt ljus från någon annans. Detta symboliserar det ljus Jesus tände för mänskligheten, och hur det sprids över världen.
How the light gets in
Jag har under många år följt och inspirerats av det Institute of Art and Ideas. IAI grundades av filosofen Hilary Lawson med ambitionen att utforska "sprickorna i vårt tänkande, för att förändra hur vi tänker och hur vi förändrar världen”.
IAI arrangerar varje år festivalen How the light gets in i den lilla orten Hay- On-Wye nära gränsen till Wales. En mix av musik, stand up comedy, workshops, föreläsningar och debatter.
När jag fick veta att Donald Hoffman fanns på talarlistan bestämde jag mig för att ta mig dit. Hoffman en av de personer i samtiden vars tankar jag finner mest stimulerande. En person som presenteras som “leading anti-reality theorist” är givetvis min man :-).
Till sist vill jag tipsa om två synnerligen lyssningsvärda podcast-avsnitt. Ett med Jeffrey Kripal och ett annat med Erik Davis. Båda dessa herrars tänkande och reflektioner är väl värda att utforska även utanför podcastmiljön. De har en välgörande distans till den etablerade akademiska diskursen. Det är som om de med sina inspel drar i mediativolits nödbroms. Karusellerna stannar. larmet tystnar och landskapet, som tidigare var ett förvirrande virrvarr, blir urskiljbart och tydligt.