När mysteriet dör: Protestantismens andliga öken

Vad händer när det hemsnickrade mysteriebygget faller samman?

Kära följare, läsare, vänner.

Min vän Petra Revenue, författare och dramaturg, har hamnat i ett tillstånd av avförtrollning. Hon skriver:

Den 21 juli 2024 vaknade jag upp i en hyrd säng på svenska västkusten och var fullständigt avförtrollad. Jag vet inte vad annat jag ska kalla detta motbjudande tillstånd. Dörren till det inre rummet, du har det säkert också inom dig någonstans bakom hjärtat när det skenar, dörren till kammaren där fantasierna bor, smällde oväntat igen och all mening upphörde utan att jag kunde se någon yttre anledning. Jag kraschlandade plötsligt i en ful och tråkig diskbänksrealism, efter att ha levt mitt liv i en slags magisk realism, både värderingsmässigt och estetiskt, alltid med en känsla av mening, ett syfte, en ödestro.

Petra intervjuades om detta i Kulturradion.

Petra har bjudit inte ett antal personer till att i dialogform reflektera över fenomenet “avförtrollning”. Undertecknad är en av dessa personer.

Så här ser mitt bidrag ut:

The Magician - Victor Brauner

Begreppen förtrollning/avförtrollning är sannolikt bara begripliga i de länder som ur protestantismen utvecklats till sekulära, rationella och ”förnufts”-präglade samhällen.

Vi som bor i dessa andliga ökenområden har varit tvungna att aktivt erövra, uppfinna eller låna (från andra kulturer) sådant som ger tillvaron tyngd, mystik och mening.

Det vill säga de av oss som upplever ett existentiellt behov av dylikt.

Det finns empiriska studier som visar att tron på astrologi, healing, energier, wicca och tidigare liv är mer utbredd i protestantiskt präglade samhällen än i katolska. Avsaknaden av en levande, andlig, esoterisk mytologi eller berättelse, har skapat ett tomrum hos oss, där nya former av mer eller mindre hemmasnickrad mystik växt fram.

Oftast har detta inneburit en individuell (och ensam) resa, där vi i ett tillstånd av förvirring, ibland gränsande till förtvivlan, försökt navigera i en snårskog av trossystem, Deepa Chopra-profeter, tarotkort, tidigare liv-terapier, frekvenshöjande kostråd, Osho, antroposofi, energimedicin, tantra-sex och kanaliserade budskap från Plejaderna.

Ett sant postmodernt utforskande, där vi konstruerar metoden, förståelsen, vägen, samtidigt som vi går den. Nu tycks många av oss ha nåt vägs ände. Snårskogsvandringen är inte rolig längre. Eckard Tolle-skivan har hakat upp sig och det som tidigare upplevdes som fräscht och spännande känns allt mer som gammal skåpmat. Jungs arketyper, A Course in Miracles, drömtydning, mindfullness, meditation, yoga - been there – done that.

Kanske, Petra, är detta en del av förklaringen till min, din och som det verkar många andras upplevelse av avförtrollning?

Vi har ingen tradition, inga sammanhang, inga institutioner som hjälper oss att hålla känslan av förtrollning levande. Vilket tvingat oss att konstruera våra egna personliga modeller, förhållningssätt och (tros)system.

Här kommer jag att tänka på ditt arbete med teatergruppen Trixter. Trixters ambition var väl i alla fall delvis att vara en mötesplats, ett forum, en ”scen” där förtrollningen, miraklet, den metafysiska dimensionen skulle vara närvarande?

Med tanke på att Martin Luther genom reformationen slog sönder en världsbild där präster, helgon, reliker och ritualer styrde människans relation till det övernaturliga och gudomliga, kanske man kan kalla honom den första riktigt betydande avförtrollaren.

Den som vill hitta tillbaka till en förtrollning som gått förlorad har således inte särskilt mycket att hämta i den svenska luthermarinerade kyrkan. Om nu någon trodde det. I denna kyrkas gudstjänstmodell har avförtrollningen internaliserats. Mysteriet har ersatts med begriplighet. Jesus reducerats till moralfilosof, Gud till symbol, mysteriet till metafor. Av den vördnad och bävan som med nödvändighet följer av att stå öga mot öga med existensens bottenlösa mysterium finns inte ett spår. Högmässan har i Sverige blivit en föreläsningssituation, ett samkväm med inslag av musik och fika.

Kontrasten mot de erfarenheter som beskrivs i bibeln kunde knappast vara större. Gamla testamentets Gud ger sig till känna i eldslågor, stormvindar och skräckinjagande visioner. "Ve mig! Jag förgås! Ty jag har sett Konungen, Herren Sebaot, med egna ögon," ropar Jesaja (Jes 6:5). På Sinai berg var det "dån och blixtar, ett tjockt moln över berget och mycket starkt hornljud, så att allt folket i lägret bävade" (2 Mos 19:16). När Gud uppenbarar sig säger folket till Mose: "Tala du med oss så vill vi höra, men låt inte Gud tala till oss, för då dör vi" (2 Mos 20:19).

Detta är inte en Gud man bjuder in till en trivselkväll. Det är en närvaro som skakar själen i dess grundvalar. Som påverkar människan i djupet, för resten av livet.

Det är ingen slump att bibelns änglar när de visar sig nästan alltid börjar med orden: "Var inte rädd." Änglarna är inga söta bokmärkeskeruber, de är övernaturliga väsenden som härbärgerar Guds fruktansvärda makt. Mötet med dem är överväldigande och oförglömligt. Herdarna på fälten i julnatten "greps av stor förfäran" (Luk 2:9), och det första ängeln säger är: “Var inte rädda”.

Om Svenska kyrkan ersatt mysteriet med en harmlös kanelbullegud, så har den ortodoxa kristenheten fortfarande en hel del att erbjuda. Den ortodoxa mässan kännetecknas av ritualer som syftar till att öppna sinnet mot ett utvidgat, bortomspråkligt medvetandetillstånd där Gud kan upplevas. Gudstjänsten är en teofani – ett åskådliggörande av Guds närvaro.

Kyrkorummet är fyllt av ikoner, rökelse, guld, ljus. Denna inramning, plus körmusiken och prästernas monotona mässande, skapar en transliknande stämning, en sorts sakral hypnos. Målet är inte rationell förståelse utan en direkt förnimmelse av gudomlighet, av det heliga, av mysteriets hissnande bråddjup.

Jag har upplevt grekisk-ortodoxt påskfirande några gånger i grekiska Kavalla och det har varit mycket kraftfulla och berikande upplevelser, där förtrollningen varit omöjligt att hålla ifrån sig.

Jag har också upplevt förtrollningen inpå bara skinnet i Indien, inte minst i mötet med naga sadhus. Dessa asketiska heliga män har kapat alla världsliga band och - som ett uttryck för fullständig avklädning av ego, begär och materiell identitet - avsagt sig ägodelar, inklusive kläder (naga betyder naken).

Naga Sadhus leder de rituella baden i Ganges under Kumbh Mela, världens största religiösa festival. De stormar mot floden i transliknande extas ropande ”Har Har Mahadev!”.

Under den senaste Kumbh Mela festivalen i Prayagrag i ritualbadade 660 miljoner troende hinduer. Det är inte en symbolisk handling utan ett verkligt möte med heliga krafter. En levande, kollektiv, arkaisk förtrollning som rymmer allt det du beskriver att du förlorat Petra: mening, syfte, öde, ceremoni, mirakel.

En verklighet där det övernaturliga, mysteriet, förtrollningen aldrig kan ifrågasättas eller gå förlorad, eftersom den är själva verkligheten.