1
Under det stundande julfirandet kommer många av oss, omedvetna om textradens profetiska innebörd och apokalyptiska konsekvens, att sjunga Natt över judaland, natt över Sion. Borta i judaland slocknar Orion.
Den grekiska mytologins Orion kunde, likt julens Jesus, gå på vattnet. När han på en av sina vattenpromenader kom till ön Chios söp han sig full och våldtog Oenopions dotter Merope. En jättelik skorpion dödade honom, varpå Zeus placerade både honom och skorpionen på himlavalvet som stjärnbilder.
(Du kanske inte fick lära dig detta i skolan, men förr eller senare blir vi alla stjärnbilder.)
I det forntida Grekland fanns en uppsjö av gudar, i den gammelbibliska bara en: Israels Gud – Jahve.
Jahve bor på det berg som kallas Sion. Sion betyder samtidigt staden Jerusalem. Denna stad personifieras som ett kvinnfolk och kallas då dotter Sion. Sion kan också syfta på Israels barn.
Dotter Sion har inte tagit plats som ett lysande fenomen på himlavalvet. Dotter Sion är av jord kommen, och skall därför åter varda jord.
I ett ännu ej uppdagat fragment i de gnostiska Nag Hamadi-manuskripten, beskrivs Israels barn som ett knappt skönjbart sandmoln vid ökenhorisonten, En parapsykologisk parentes, infogad i efterhand för att skapa sammanhang och mening, i ett för övrigt fullständigt osammanhängande sammelsurium av profetior, uppenbarelser, hallucinationer och religiöst färgade övertygelser av psykotisk valör.
2
Myten om den vandrande juden är en arketyp, en sedan länge etablerad bild i den judisk-kristna delen av mänsklighetens kollektiva (o)medvetna.
Judarnas flykt ur Egypten kallas exodus. Palestiniernas exodus kallas nakba.
Historiska exempel på storskalig flykt, folkvandringar och etnisk rensning finns i överflöd. Miljoner ukrainare har till exempel flytt undan Putins invasionskrig.
På en existentiell nivå har vi alla varit med om nakba. På en existentiell nivå är vi alla vandrande judar.
Vår diaspora börjar när vi lämnar moderlivet. Fram till denna tidpunkt är tillvaron varm, trygg och kravlös. Vår moders kropp är vår världsrymd. Hennes hjärtslag är vårt soundtrack. Ute i friska luften lär vi oss urskilja vänner och fiender, himlavalvets stjärnbilder, fågelsång, djungeltrumma, Beatles, Uriah Heep och Mozart.
Naturligtvis är det skillnad mellan att befinna sig som gisslan i en av Hamas underjordiska tunnlar, och att fira Hanoka tillsammans med bosättarfränder i Hebron. Naturligtvis är det skillnad mellan att som svensk medborgare sitta fast i krigszonen Gaza och att i ett specialchartrat plan återvända till fosterlandet.
Men Jack Kerouac är ändå något grundläggande på spåren när han utbrister:
Du inser att en man som kliver på ett tåg aldrig når sin destination, att det inte finns något mål vid vägens slut, utan bara en startpunkt – som är Hem. Du ser allt detta, denna mänsklighetens episka dikt, framför dina ögon; det är en klar och förfärande sanning, en naken och vacker verklighet.
Att vara på vandring är en av livets oundvikliga existentiella spelregler. Vi är alla på jakt efter vår tillhörighet, vår flock, vårt folk. Efter samhörighet, trygghet, efter mamma och pappa.
Denna plats, denna hägring, detta sinnestillstånd bär otaliga namn: Kanaan, Tír na nÓg, det förlovade landet, El Dorado, Neverland, pensionen, lottovinsten, paradiset, nirvana, det klasslösa samhället.
Vi kan inte undkomma vår längtan efter detta förlovade land, och känslan av att vara på väg mot det. Men fram till denna plats, detta tillstånd, kommer vi aldrig.
En av de vackraste beskrivningarna av denna längtan, och sorgen den oundvikligen medför, finns i Carlos Castanedas böcker om den mexikanske shamanen don Juan Matus. Där kallas det eftersträvansvärda tillståndet, den åtrådda destinationen, Ixtlan.
Don Genaro kastade en genomträngande blick på mig, därefter vände han bort huvudet och stirrade i fjärran, mot söder.
- Jag når aldrig fram till Ixtlan, sa han.
Rösten var fast men låg, närmast ett mummel.
- Och ändå känner jag i mitt inre ... känner jag ibland att jag bara har ett steg kvar så är jag framme.
- Carlos Castaneda - Journey to Ixtlan: The Lessons of Don Juan
Alla dessa slutmålsfantasier har en sak gemensamt: föreställningen om att de kommer att förverkligas någon gång i framtiden. De är aldrig här och nu.
Men när du läser dessa rader är du här och nu. Och du kan aldrig vara någon annanstans. Du är med andra ord framme. Detta är din slutstation. Detta är ditt hem, detta är paradiset. Det finns inget mer att längta efter, ingen plats att fly eller flytta till. Allt är förklarat, förverkligat, komplett.
Heaven is this moment.
Hell is the burning desire
for this moment to be different.
It’s that simple
Nowhere to run to, baby (nowhere to run, nowhere to hide)
Nowhere to hide (nowhere to run, nowhere to hide)
Got nowhere to run to, baby (nowhere to run, nowhere to hide)
Nowhere to hide (nowhere to run, nowhere to hide)
Got nowhere to run
Got nowhere to hide
3
Dessa båda bilder, Israel Defense Forces profilbild på Twitter och Dödens dans ur Bergmans Det sjunde inseglet, placerade bredvid varandra, skapar oundvikligen ett behov av tolkning, av förståelse. Din förståelse kommer att vara baserad på dina livserfarenheter, de böcker och filmer du sett, din utbildning och de människor du beundrat och velat efterlikna. Din tolkning kommer att harmoniera med din personlighet, din karaktär, ditt nuvarande livstillstånd och kanske, om vi spetsar till det, på din ödesbestämmelse.
Verkligheten är som en Rorschachbild som vi oavbrutet tolkar. Denna verklighets essens och innersta kärna, om det alls finns en sådan, kommer för evigt att förbli något annat än vad vi tror att den är. Perception är lika med hallucination.
Vi ser inte världen som den är, vi ser världen som vi är
Talmud
I själva verket finns inget samband mellan de båda bilderna.
4
Under en presskonferens om filmen Melancholia vid Cannes-festivalen 2011 sa Lars von Trier att han förstod Hitler där han satt liten, övergiven, förtvivlad och ensam i sin bunker. Vem är det nu, år 2023, som ensam i sin bunker har revolvern riktad mot tinningen? Är den människan god eller ond ? Är det Volodymyr Zelensky, Vladimir Putin, Benjamin Netanyahu, Hamas högste officer? Eller ledaren för någon av arméerna involverade i de andra väpnade konflikterna på planeten jorden?
Tysklands villkorslösa kapitulation och Hitlers självmord har i mycket hög grad präglat vår syn på krig och konflikter. De allierades totala triumf under andra världskriget har lett till övertygelsen om att fienden, ondskan, en gång för alla går att besegra och utplåna.
Men så är det inte.
När historien upprepar sig dyker den inte upp i samma skepnad den hade senast. Den har maskerat sig, klätt sig i en annan uniform, det är därför vi inte känner igen den.
5
I ett tal till senaten i januari 1917 som kallas ”Peace without victory” sa USA:s dåvarande president Woodrow Wilson:
In every discussion of the peace that must end this war it is taken for granted that that peace must be followed by some definite concert of power which will make it virtually impossible that any such catastrophe should ever overwhelm us again. Every lover of mankind, every sane and thoughtful man, must take that for granted.
Wilson befarade att en militär seger skulle förödmjuka tyskarna på ett sätt som i det långa loppet skulle leda till något ännu värre än det pågående första världskriget.
Man kan fråga sig hur det var möjligt, med tanke på den klarsyn och insikt Wilson i detta tal gav uttryck för, att USA två månader senare anslöt sig militärt till konflikten.
Detta zen-doftande citat ger oss en ledtråd:
You may not be interested in war, but war is interested in you
- Leo Trotskij
Den nyligen bortgångne Henry Kissinger sa följande. Vilket också liknar en zen-buddistisk insikt, sannolikt det enda tillfälle då man finner en sådan hos honom:
Every victory is only the price of admission to a more difficult problem
5
Leonard Cohen får avsluta denna labyrintiska kombination av essä och skröna. De profetiska insikter han kort före sin död i poesins form förmedlade är ohyggliga, och oerhört talande.