Rick Rubin: “The creative act: A way of being”
Soundtrack till denna text: Johnny Cash - Hurt
Rick Rubins bok “The creatice act: A way of being” är guldgruvornas guldgruva för alla som ägnar sig åt kreativ verksamhet, inte minst för författare, skribenter och poeter.
Ändå misstänker jag att en del, kanske rentav ganska många, kommer att tveka inför klivet ned i gruvan. Att ta till sig Rubins iakttagelser kräver att man känner sig bekväm med en vokabulär typen faith, trust, manifestation, the source, och the universe.
Man får heller inte rygga tillbaka inför de sammanfattande sentenser som inleder varje kapitel, till exempel:
We are dealing in a magic realm
Nobody knows how or why it works
och
If you are open and stay tuned
to what's happening
the answers will be revealed
Många är allergiska mot den sortens tankegods, som man förknippar med new age. Det nyandliga tänkandet kan förvisso många gånger vara vulgärt, förenklat och byggt på vidskepelse och önskedrömmar. Men rötterna till Rick Rubins insikter bör snarare än i new age-världen sökas i västerländsk esoterik och österländsk filosofi. (Det är ingen slump att The New York Times recension av boken bär rubriken “The Tao of Rick Rubin”.)
Bokens budskap är lika gammalt som människan själv. Det fanns som en intuitiv drivkraft hos dem som under förhistorisk tid målade grottväggar, berättade skrönor runt lägereldar och sjöng improviserade sånger för sina barn.
Rubin är medveten om det motstånd vissa kan uppleva ställda inför hans tankevärld. När ordet spirituality för första gången i den 400-sidiga boken dyker upp på sidan 32, skriver han
Without the spiritual component, the artist works with a crucial disadvantage. The spiritual world provides a sense of wonder and a degree of open-mindedness not always found within the confines of science. The world of reason can be narrow and filled with dead ends, while a spiritual viewpoint is limitless and invites fantastic possibilities. The unseen world is boundless.
The word spirituality may not speak to those who dwell chiefly in the intellect, or those who equates the word with organized religion. If you prefer to think of spirituality as simply believing in connection, that’s fine. If you choose to think of it as believing in magic, that’s fine too. The things we believe carry a charge regardless of what can be proven or not.
Rick Rubin är en legendarisk amerikansk musikproducent. Listan på de artister han hjälpt till framgång är nästan löjligt lång: Tom Petty, Mick Jagger, Eminem, Rage Against the Machine, U2, Ed Sheeran, Lady Gaga, Adele, Metallica, Red Hot Chili Peppers, Beastie Boys, Public Enemy, Weezer, Slayer och Slipknot.
Rubin låg bakom den snillrika idén att låta gruppen Run-D.M.C. göra en cover på Aerosmiths Walk this way. Syftet var att överbrygga motsättningen mellan rocken och hip-hopen. Det hela resulterade i en minnesvärd musikvideo där de båda grupperna har replokal bredvid varandra. Efter inledande osämja förbrödras de och gör låten tillsammans. Coverversionen hamnade högre på Billboards hot 100-lista än Aerosmith originalversion.
När Jonny Cash fått sparken av Columbia Records och vid fyllda sextio förberedde sig för en pensionärstillvaro tog Rick Rubin kontakt med honom. Rubin hade en stark känsla av att Cash ännu inte gjort sitt bästa album. Han ville hjälpa honom förverkliga denna potential. Cash var till en början skeptisk:
"I thought it all pretty unlikely. He was the ultimate hippie, bald on top but with hair down over his shoulders, a beard that looked as though it had never been trimmed, and clothes that would have done a wino proud."
Trots tveksamheten kom ett samarbete till stånd. Den djupt kristne Cash ville att de före varje session skulle genomföra nattvardsceremonin. Detta blev en daglig ritual, som Rubin fortsatte med efter att Cash gått bort 2003.
Rubin hjälpte Cash fram till succéalbumet American Recordings. Efter det följde flera album.
Nu har alltså Rubin samlat sina erfarenheter i en bok. Den utvecklades till något annat än vad han hade tänkt. I intervjuer har han sagt:
“I set out to write a book about what to do to make a great work of art. Instead, it revealed itself to be a book on how to be”
De flesta böcker om hur man bäst arbetar som författare fokuserar på hantverket. De innehåller konkreta råd av typen att man bör minimera användandet av adverb.
Rick Rubin tar oss med till en annan värld. Den kreativa processens magiska värld. Han skriver:
After all, how can we offer the art what it needs without blind trust? We are required to believe in something that doesn’t exist in order to allow it to come to being.
Boken genomsyras av en syn på skapande som vänder ut och in på många av de antaganden vi tar för givna. Rubin menar att det är den kreativa kraften som väljer att använda oss, i stället för tvärtom. Han resonerar kring hur vi kan göra oss tillgängliga för den kreativa möjligheten. Hur vi bäst ställer oss till förfogande.
Boken inleds med följande rader
The object isn't to make art
It's to be in that wonderful state
which makes art inevitable
Trots dess existentiella anslag saknar inte boken konkreta råd. Till exempel kring hur man hanterar framgång, och den eventuella bristen på sådan, hur man över tid på bästa sätt utvecklar sitt hantverk, hur upplevelsen av meningslöshet och misslyckande kan hanteras och hur man bedömer kvalitén på det man åstadkommit.
Eftersom det kreativa skapandets magiska dimension alltid varit självklar för mig, har det många gånger förvånat mig att denna magi inte verkar vara lika tydlig för andra.
Det har hänt att jag har skrivit någonting på sidan fjorton, utan att förstå varför, och att detta kommit tillbaka på sidan fyrahundra, så att trådarna knyts ihop. Det har hänt att jag läst något i en tidning, sett något på teve eller hört en dialog vid cafébordet intill, som på ett kusligt exakt sätt passat in i den text jag arbetar med.
Min skrivprocess börjar med att en berättelse på diverse olika sätt gör sig gällande. Den förklarar att den vill bli levandegjord, manifesterad, och att den utsett mig till dess bundsförvant. Jag ser för min inre syn miljöer, scenerier och figurer. Figurerna tänker, samtalar och agerar. Detta skriver jag ned, och det är det som blir berättelsen.
Det är som om jag mottar instruktioner och så att säga tar diktamen från en imaginär dimension, där berättelsen finns i sin potentiella form.
Jag har ingen som helst upplevelse av det är jag som hittar på det jag skriver. Eller att det skulle vara ett resultat av kemiska och elektriska impulser i min hjärna, vilket en neuropsykolog sannolikt skulle hävda. Processen är snarare att likna vid en sorts översättningsarbete.
Det står var och en fritt att avfärda detta som dumheter, men jag kan garantera att livet blir betydligt mer spännande och intressant om man släpper in denna vardagsmagi. Inte minst är en öppenhet för meningsfulla sammanträffande, så kallad synkronicitet, av stort värde. Rubin återkommer flera gånger i boken till detta fenomen.
Om det någon gång genom någon sorts vetenskaplighet skulle slås fast att jag och Rubin haft fel, att våra upplevelser bara är nys och att verkligheten inte alls fungerar på det här sättet, så har vi i alla fall fram tills dess blivit stimulerade och haft roligt.
Rubin igen: “The things we believe carry a charge regardless of what can be proven or not”.
En av bokens stora förtjänster är att den inte är akademisk, den problematiserar inte det den avhandlar. Den hänvisar inte till undersökningar, forskning eller statistik.
Rubin delar med sig av sina egna personliga erfarenheter, det han kommit fram till under ett långt liv i kreativitetens tjänst. Det är upp till varje enskild läsare att ta ställning till om hans idéer kan vara användbara eller ej.
Jag är grymt tacksam för att Rick Rubin skrivit den här boken, och att jag fått möjlighet att läsa den. Igenkänningsfaktorn kan inte bli högre. Jag trodde inte jag skulle få uppleva att någon på ett så pregnant sätt skulle formulera de diffusa och ofullbordade tankar jag själv länge burit på när det gäller mitt författande och övriga skapande. Bokens texter skulle kunna vara min dagbok.
Jag kommer fortsättningsvis alltid att ha den här boken inom räckhåll. Jag kommer att återvända till den ofta, inte minst när jag känner mig trött, tom och less. Det räcker att slå upp den på måfå läsa en halv sida, för att livslusten och inspirationen ska återvända.
I det inledande kapitlet, Everyone is a creator, konstateras följande:
Creativity is not rare ability. It is not difficult to access. Creativity is a fundamental aspect of being human.
“The creative act: A way of being” kan således inte bara berika dem som ägnar sig åt skapande verksamhet, professionellt eller på hobbynivå. Den är användbar för alla som eftersträvar självkännedom, för alla som vill utforska hur man bäst upptäcker, förverkligar och förvaltar sin livsuppgift. Som vill hitta sin plats i det stora kosmiska drama vi alla är delar av.
Ett sista oumbärligt citat: