Sex sevärda cineasterna.se-filmer
Cineasterna är en förträfflig tjänst som erbjuder strömmande film till alla som har ett bibliotekskort (under förutsättning att biblioteket är anslutet till tjänsten). Dokumentärer, feelgood, drama, thriller och action från åttio länder, det är bara att dyka huvudstupa ned i utbudet. Här är några landområden värda att kravla sig upp på.
After Yang
En film som på ett intelligent sätt borrar i frågan vad medvetandet är, var gränserna för den självupplevda identiteten går, hur känslor föds, förvaltas och förmedlas och hur långt AI kan avancera när det gäller att imitera äkta liv, (och vad som menas med äkta liv). En kusligt trovärdig framtidsbild.
När Jakes (Colin Farrell) dotters älskade android-bror drabbas av ett systemfel påbörjar han sökandet efter en reparatör. Mellan besöken hos statens godkända verkstäder och den svarta marknaden upptäcker han något han inte räknat med: att livet passerat honom. Han börjar försöka överbygga en distans till sin fru (Jodie Turner-Smith) och dotter, men kan man kompensera för den tid som flytt? Ett själfullt, futuristiskt familjedrama om att återvinna något man trott gått förlorat. I regi av Kogonada (Columbus).
"En sci-fi upplevelse i sin mänskligaste form. Betyg: 5" Lucas Mass, Moviezine
Z for Zacharia
Den här filmen kunde blivit ett mästerverk. Potentialen finns. Men då hade den antingen behövt vara dubbelt så lång, eller hade man behövt skala bort flera av de teman/frågor som filmen tar sig an. Man hade behövt renodla en eller två av de fem, sex djupt filosofiska spår man överdrivet ambitiöst försöker följa: rasism, otrohet, svartsjuka, kamp för överlevnad, världen efter apokalypsen, hopp, längtan och svek.
Filmen försöker till exempel borra i problematiken kring vetenskap kontra gudstro/tillit till en högre makt, något som bara det kunde blivit hur intressant som helst. Nu försvinner i detta i mängden av löst fladdrande trådar.
Filmen är trots invändningarna sevärd. Inte minst på grund av slutscenen, som alla som på allvar är intresserad av film och filmrelaterade ämnen kommer att känna igen. Denna sekvens är en hyllning till världshistoriens kanske främsta filmregissör, och en av hans mest mångbottnade scener.
Längst ned i denna text* avslöjas vad detta handlar om.
En ung kvinna verkar vara den enda överlevaren efter ett kärnvapenkrig, och hon lever på egen hand, helt utan någon omkring sig. Men en dag får hon syn på den största överraskningen i sitt liv: en annan människa. Mannen är en splittrad forskare, som nästan drivits till vansinne av strålningen från kärnvapnen och sitt desperata letande efter medmänniskor. Sakta byggs en skör, men livsnödvänding, tillit upp mellan de två. Men när en främling tar sig in i dalen, sätts deras relation på prov.
Prospect
Personlig och udda kanadensisk sf-rulle om girighet, hämnd, fred och försoning. Befriande att se en levande berättelse i denna genre, utan överdrivna specialeffekter och teknikfrosseri. Verktyg, dräkter och vapen är typ vintage - som om det hela utspelar sig i en parallell verklighet, där mänskligheten utforskade rymden redan på femtiotalet.
En tonårstjej och hennes far landar på en avlägsen måne, i jakt på dyrbara naturresurser. Deras kontrakt leder dem till månens giftiga skogar där de ska utvinna sällsynta ädelstenar, men i den utomjordiska vildmarken är de allt annat än ensamma. Trots rivaliserande prospektörer, plundrare och urinvånare, ska dock deras största fara ska visa sig vara en av dem själva.
Light of my life
Vad händer när den feminina energin försvinner från världen?
Det är inte ofta nuförtiden som jag blir på djupet berörd av en film. Men den här tog andan ur mig. Lågmäld, vacker, gåtfull, oförutsägbar.
Light of my life bidrar med just det djup som den andra postapokalyptiska filmen på den här listan, Z for Zacharia, misslyckas med att nå.
Till exempel ställs konflikten mellan tro och vetande på sin spets under huvudpersonernas besök hos tre djupt troende bröder.
En pappa lever helt avskilt från omvärlden tillsammans med sin dotter efter att en dödlig pandemi härjat i ett årtionde och radikalt förändrat världen. Medan han kämpar för att skydda sin dotter från de nya farorna, förändras deras band och människors karaktärer sätts på prov.
Skriven, regisserad och med Oscarsvinnaren Casey Affleck, som tillsammans med Elisabeth Moss kämpar för att skydda dottern Rag.
“En superb prestation av Affleck!” Screen International
Leap of Faith: William Friedkin on The Exorcist
En dokumentär om nyligen bortgångne regissören William Friedkin och hans arbete med filmen Exorcisten. Exorcisten är i hög grad en horror-cirkus, den hade kunnat bli en mycket starkare filmupplevelse om specialeffekterna tonats med och den gjorts mer "bergmansk". Men då hade den inte blivit den publiksuccé den blev. Därför är det intressant att höra Friedkin berätta om de existentiella samtal han och författaren William Peter Blatty förde under inspelningen
Blatty skrev boken Exorcisten för att visa världen den kristna trons nödvändighet. Han var djupt bekymrad över den ökande nihilismen i den sekulariserade västerländska samhället. Genom att skildra demonisk ondska hoppades han skapa en öppenhet för dess motsats: Gud och det eviga livet.
Mot slutet konstaterar Friedkin följande:
“När jag sitter här och talar om filmen kommer säkert de som ser det här att undra, tror jag på demonisk besatthet? Jag har ingen aning. Det är ett av mysterierna. Jag har filmat vad som påstods vara verklig besatthet och exorcism, med Vatikanens exorcist, fader Gabriel Amorth (The Devil and Father Amorth, 2017).
Det jag såg vad obehagligt och övertygande, men vet jag vad det var? Nej.
/ … / Sanningen är att ingen av oss vet något. Vi vet ingenting. Från världens största tänkare och filosofer, från Augustinus till Stephen Hawking. Vi vet ingenting.”
William Friedkin blev 87 år.
1973 släpptes William Friedkins stilbildande Exorcisten, filmen som satte sakral skräck på biokartan. Leap of Faith är en djupdykning i regissörens bakgrund och kreativa process, och en inblick i hur de andliga teman som återfinns i hans verk även formade hans liv. William Friedkin gick bort 7 augusti 2023.
Filmen är regisserad av Alexandre O. Philippe, som tidigare gjort succé med sitt filmnörderi i 78/52 och Memory: The Origins of Alien.
Werner Herzog - Radical Dreamer
Listans andra regissörs-dokumentär.
Här får vi följa Werner Herzogs karriär kronologiskt. Vi får ta del av hans tankar och funderingar runt filmskapande, livet och den världsuppfattning hans skapande bygger på.
Särskilt intressant är skildringen av samarbetet och vänskapen med skådespelaren Klaus Kinski, som satte stark prägel på många av Herzogs bästa filmer. Herzog kallar honom min bäste ovän.
Det är också njutbart att höra honom berätta om hur han gav sig ut på fotvandring från München till Paris, övertygad om att detta skulle rädda livet på hans vän Lotte Eisner, som var inlagd på sjukhus, allvarligt sjuk. Den dagbok han förde under vandringen gavs senare ut med titeln Of Walking in Ice.
Undertiteln radikal drömmare är mycket träffande, för det är just det Herzogs filmer handlar om - radikalt drömmande.
Ikonisk filmskapare, egensinnig auteur och kontroversiell sanningssökare. Den tyske demonregissören Werner Herzog går under många epitet, och är en av de mest hyllade såväl som kultförklarade gestalterna i filmhistorien.
"Radical Dreamer" presenterar det mest heltäckande porträttet av Herzog hittills, genom arkivmaterial, intervjuer och aldrig tidigare visade klipp från hans karriär och liv. Medverkar gör utöver Herzog själv stora stjärnor som Nicole Kidman, Robert Pattinson och Patti Smith.
xxx
* Z For Zacharia - spolier alert:
Filmen avslutas med en parafras på slutscenen i Andrej Tarkovskijs film Stalker. Den är också en post-apokalyptisk film med tre aktörer, men de båda filmerna liknar för övrigt inte varandra särskilt mycket.
Mot slutet av Tarkovskijs Stalker flyttar stalkerns dotter glas över en bordsskiva med tankekraft. Samma sak händer i Z for Zacharia, där kvinnan med hjälp av en bok, sannolikt Bibeln, föser ett glas över bordskanten. Dessförinnan ser vi en blyertspenna rulla över bordet, för egen maskin, eller på grund av kvinnans mentala intention.
Det är trevligt att se Tarkovskij hyllas genom denna filmiska gest. Men som det nu är blir slutscenen ytterligare en löst hängande, och dessvärre helt överflödig tråd, som inte knyts ihop med de andra till en organiskt och fungerande helhet.
Här kan du lyssna till ett samtal om filmen Stalker mellan mig och Göran Tillman.