Ufo-gåtans lösning, del fem – "Aliens - striden om utomjordingarna" (SVT-dokumentär)
Att få schackspelare att samsas med folk som vill spela friformsjazz är dömt att misslyckas
Jag har här på min Substack-sida skrivit fyra utförliga, utredande texter om hur jag ser på ufo-fenomenet1. Eftersom SVT nu har levererat två avsnitt under rubriken Aliens - striden om utomjordingarna, känner jag mig manad att skriva ytterligare några rader, som delvis blir en sammanfattning av mina tidigare inspel.
Det första jag vill understryka är att jag inte har den blekaste aning om vad ufo-fenomenet handlar om. Det är dessutom min övertygelse att ingen annan heller har det. Därför blir jag väldigt misstänksam, ja rent av provocerad, när någon tvärsäkert påstår sig veta.
Mycket förenklat ser mitt nuvarande sätt att förstå ufo-fenomenet ut så här:
Fenomenet är i allra högsta grad verkligt, men det är inte av fysisk karaktär. Inga vrakdelar eller lämningar av döda utomjordingar har hittats eller kommer att hittas (åttio års intensivt men resultatlöst sökande i alla världens väderstreck, hörn och vrår talar sitt tydliga språk). Det kommer att krävas en omprövning av vårt nuvarande fysikalistiska och materialistiska paradigm om vi ska kunna hantera ufo-mysteriet på ett mer konstruktivt sätt.
När man borrar i ufofrågan, och för den delen även andra gåtor och mysterier, bör man hålla i minnet att vårt nuvarande vetenskapliga paradigm vilar på antagandet att medvetande uppstår ur materia. Detta antagande är inte i sig vetenskapligt bevisat. Det är en underförstådd och sällan ifrågasatt premiss, som måste gälla för att vår nuvarande världsbild ska vara begriplig och fungera.
Paradigmet stipulerar att det finns en yttre, objektiv, hård, påtaglig, materiell och fysisk verklighet som är helt och hållet frikopplad och fristående från medvetande, alltså den inre, immateriella, tanke- och upplevelsevärlden. Den yttre verkligheten korrigerar oavbrutet den inre.
Ufo-fenomenet provocerar detta paradigm, denna premiss, i form av tiotusentals rapporter om iakttagelser av märkliga ljusfenomen, farkoster som rör sig på ett mysko sätt kors och tvärs över himlavalvet, ombordtagningar, möten med och (telepatisk) kontakt med entiteter av olika längd, form, storlek och färg.
Om ufo-fenomenet är icke-fysiskt och på något sätt kopplat till medvetande, kommer inte gåtans lösning att stå att finna inom ramen för vårt nuvarande materialistiska paradigm. Vi måste leta utanför det spektrum, utanför den domän, där vi hämtar våra nuvarande data och fakta.
De båda SVT-avsnitten är dels en sorts feelgood-berättelse om en grupp människor som ser ufo-fenomenet genom en nyandlig, esoterisk och/eller alternativhistorisk lins. Tittaren serveras ett uppkok på gammal Erich von Däniken-skåpmat uppblandat med diverse new age-idéer. Dels är de en skildring av UFO-Sverige och de metoder denna förening tillämpar. Dokumentärens dramaturgi är uppbyggd kring en motsättning mellan grupperna, som man betecknar som en strid om sanningen. Det pikanta är att eftersom ingen vet vad det är vi har att göra med, så existerar det inte någon sanning att strida om.
(Denna föreställning – att en sanning existerar, att alla frågor har svar och alla problem en lösning, som någon gång i framtiden ska komma i dagen - är för övrigt ytterligare en del i det paradigm vi lever under.)
Uppfattningen, eller kanske mer korrekt uttryckt missuppfattningen, att de här grupperna studerar samma fenomen kan bäst illustreras av den optiska anka-hare-illusionen. Antingen ser man ankan, eller haren. Den ena är dock inte mer korrekt än den andra.
Man skulle också kunna säga att seriens jämförelse metaforiskt är som att ställa en grupp schackspelare mot en grupp som spelar improviserad friformsjazz. Deras verksamheter ryms självklart inte i samma lokal.
Den centrala frågan är vad det egentligen är vi vill uppnå när vi processar ufo-fenomenet. UFO-Sverige tycks efterfråga en konkret, materiell, logisk förklaring eller sanning, som ryms inom vårt nuvarade paradigms ramar, medan den andra gruppen tycks vara ute efter en upplevelse av något mystiskt och gåtfullt, (och kanske rentav gudomligt) som inte nödvändigtvis behöver förklaras.
Ufo-fenomenet påminner oss om att det finns aspekter av verkligheten som vi inte förstår, och som vi heller inte kan förstå. Som en tvål i ett badkar gäckar fenomenet ständigt våra försök att få grepp om det. Så snart en teori formuleras, så snart vi tror oss vara en lösning på spåren, ändrar fenomenet karaktär. Det förvandlar sig till något annat och dyker upp på en annan plats, i en ny överaskande form och med ett annat innehåll.
Att förstå detta okända är och förblir en ouppnåelig dröm, ständigt utom räckhåll för det instrumentella sinnet, just därför att vi inte förmår släppa vår tro på en från medvetande fristående, objektiv, fysisk värld.
Fenomenets kameleontliknade karaktär, dess ständigt undanglidande gåtfullhet kan, snarare än att ses som ett ständigt frustrerande hinder som måste övervinnas, hjälpa oss att tänka utanför ramarna, öka vår kreativitet och inspirera till nya perspektiv, en ny världsbild, en ny berättelse om livet och verkligheten.
Tidigare inspel:
Älskar att läsa dina tankar. Tack!