Soundtrack till denna text: David Bowie - Reality
I spin from Planet X to Planet Alpha
Struggling for reality
- David Bowie
I Clas Svahns bok Mötet i Gläntan (2021) som handlar om Gösta Carlsons närkontakt med ett ufo och dess besättning i Ängelholm 1946, finns en extra anmärkningsvärd detalj, i den långa raden av sådana.
Clas skriver att journalisten Eugen Semitjov i början av sjuttiotalet besökte Gösta Carlsson och fick en skarabé av Gösta som denne snidat ur en bit mineral. Gösta berättade för Eugen att han hittat mineralbiten på ängen där ufot landat och att den kunde vara något ufo-besättningen lämnat kvar eller glömt att ta med sig.
Semitjov ville få klarhet i om mineralen var av utomjordiskt ursprung och skickade skarabén till ett laboratorium för undersökning. Dessutom fotograferade han skarabén och lät tre mediala personer intuitivt känna av bilden. Medierna fick bilden fasttejpad på sina pannor.
Försökspersonerna rapporterade i tur och ordning följande om föremålet:
”Något som inte har med jorden att göra, kommer från rymden.”
”En kristall, kanske två decimeter bred och bred som en femkrona. Kristaller har använts i alla tider i rymden.”
”Kristallen är från ett ufo som har landat, Den som äger kristallen har påverkats att göra en skarabé av den. Den kan göra människor friska eller sjuka.”
Oberoende av varandra prickade alltså de tre personerna nästan hundraprocentigt rätt. Det är bara det att skarabén inte hade något med Göstas ufokontakt att göra. Gösta hade fört Semitjov bakom ljuset och försett honom med ett föremål han snidat ur vanlig jordisk kvarts (vilket också laboratoriet bekräftade). Detta var inte ett föremål från landningsplatsen, och det kom ingalunda från ett annat solsystem. (Att mineralen inte hade med ufot att göra var något som Gösta Carlsson senare tillstod.)
Eugen Semitjov var en seriös undersökande journalist, på jakt efter sanningen i ufo-frågan. I boken De otroliga tefaten (1974) skriver han:
Jag är / …/ skeptisk mot allt som har med ”flygande tefat” att göra. Jag har sett alltför mycket av geschäft, bluff och bedrägeri (inte minst självbedrägeri) i ufo-branschen.
Vilken information Semitjov i förväg försåg försökspersonerna med är inte känt. Men om försöket alls skulle vara meningsfullt måste han ha hemlighållit så mycket som möjligt för dem.
Så varifrån fick försökspersonerna den information om föremålet som de förmedlade till Semitjov? Information som inte hade med det avfotograferade föremålet att göra, men desto mer med Eugenes (och Göstas) tankar och kanske förhoppningar.
De mediala personernas budskap tycks ha handlat om Semitjovs fantasier, som byggde på det Gösta Carlsson berättat för honom. Semitjovs tro, misstankar och kanske rentav hans omedvetna önskningar om skarabéns ursprung, måste på något sätt ha förts över till försökspersonerna och färgat deras intuitiva upplevelse.
Vilket väcker frågorna: Finns den här sortens information i ett immateriellt moln eller tillstånd, tillgängligt för vissa människor med en särskild förmåga? Är vi på en djupare nivå telepatiskt sammanlänkade?
Till saken hör att Gösta Carlsson efter det initiala mötet med ufot under flera års tid från och till stod i telepatisk kontakt med besättningen.
(Uppgifterna är hämtade ur i Clas Svahns bok Mötet i Gläntan, kapitel 13 Semitjov. Clas hänvisar till Semitjovs egna minnesanteckningar).
~~~
Vi hittar ovan relaterade episod, ufo-fenomenet i stort och en mängd andra svårbegripliga företeelser (möten med naturväsen, ärkeänglar och kraftdjur under shamanresor, nära döden-upplevelser, synkronicitet, religiösa uppenbarelser, med mera), i en värld som är större än den vår nuvarande vetenskapliga förståelse förmår överblicka. Varken jag eller någon annan i vår västerländska kultur, marinerade som vi är i vetenskaplig materialism och vulgärfysikalism, äger ord och begrepp för att beskriva det som utspelar sig i denna större verklighet.
Det pågår heller inte något seriöst vetenskapligt utforskande av detta vidsträckta landskap, då den allmänna meningen är att det som växer och frodas där inte existerar, att det inte kan existera.
De som betraktar sig som sekulära humanister, och i synnerhet de som titulerar sig skeptiker, ser möten med aliens, änglar, telepati, mystiska, övernaturliga, paranormala och psykedeliska erfarenheter som något irrelevant och meningslöst. På sin höjd är det något för psykologer, religionsvetare och sociologer att studera. Utöver ett sådant akademiskt intresse saknar denna typ av upplevelser värde.
Dessa sekulära humanister, och den verklighetsuppfattning de står för, dominerar i stort sett alla etablerade samhällsinstitutioner: politik, juridik, universitetsvärlden, media, och så vidare. De sätter agendan, de formulerar frågorna, de bestämmer vad som ska anses viktigt, vad som ska beforskas och vilka metoder som forskarna ska använda.
Det råder ingen tvekan om vilken världsbild denna grupp vurmar för och vill sprida. Arne Jarrick är professor i historia vid Stockholms universitet. Titeln på hans bok - Det finns inga häxor - en bok om kunskap (2017) - talar sitt tydliga språk. (Ärligt talat, vem vill leva i en värld där det inte finns några häxor?)
Akademiledamoten Åsa Wikforss bok Alternativa fakta. Om kunskapen och dess fiender (2020) delades häromåret ut gratis till Sveriges alla gymnasielever (Björn Ulvaeus betalade kalaset).
Resonemanget i denna bok bygger utan undantag på antagandet att det finns en objektiv verklighet som är oberoende av, och fristående från medvetande. Den grundläggande och mycket intressanta frågan om huruvida fysiska objekt existerar även utan en observatör, behandlas över huvud taget inte i boken.
Vissa skolor inom kvantfysiken (det finns ett stort antal sådana) menar att betraktaren, observatören, aldrig kan uteslutas ur en (mät)process. Världen uppstår i observationsakten. Potentialitet och obestämbarhet råder fram tills att en medveten aktör tvingar universum att bestämma sig. Innan någon observerar Schrödingers katt är den både död och levande.
(Den så kallade många världar-tolkningen hävdar att katten lever i ett universum, och är död i ett annat. Vid varje observationsögonblick uppstår ett nytt universum. Antalet parallella verkligheter är således oändligt. Denna bisarra idé har tillkommit enkom för att rädda materialismen kvar på kvantfysikens bana, och hålla medvetandet borta.)
Vi konstruerar värden när vi iakttar, benämner och tolkar den. Världen skapas, både individuellt och kollektivt, genom språk, berättelser, och överenskommelser. Samtidigt skapar värden oss, därför att vi är världen. Medvetande är centralt.
Föreställningen om en fullständig separation mellan observatören och det som observeras är en illusion. Medvetande och materia, inre och yttre värld, objektivitet och subjektivitet, är oskiljaktigt inflätade i varandra.
Denna nivå av komplikation intresserar inte Wikforss, alternativt är detta något hon inte kan eller vill förstå.
~~~
Fram tills helt nyligen var de sekulära humanisterna övertygade om att deras syn på verkligheten, deras narrativ, skulle ta över och helt dominera vår civilisation. I takt med att vetenskap, rationalitet och logik steg för steg avmystifierade världen, skulle vidskepelse, ockultism och pseudovetenskap tyna bort och försvinna.
En av nittonhundratalets mest inflytelserika tänkare, psykoanalysens fader Sigmund Freud, skrev så här i boken En illusion och dess framtid (1928):
I längden kan ingenting motstå förnuftet och erfarenheten, och religionen motsäger dem båda alltför uppenbart. /…/ Om de inskränka sig till att påstå, att det finns ett högre andligt väsen, vars egenskaper äro obestämda, vars avsikter äro outgrundliga, då är de visserligen osårbara gentemot vetenskapen, men då förlora de också allt intresse för människorna. /…/ det vore en illusion att tro att vi från något annat håll skulle kunna få det som vetenskapen icke kan giva oss.
Att varken vetenskapen eller psykoanalysen förmår tillfredsställa människors djupare behov är vid det här laget uppenbart. Efter att de sekulära humanisternas upplysningsfärgade missionskampanj havererat lever de nu med en sorts baksmälla. Det tycks inte veta hur de ska hantera det faktum att det irrationella, mystiska och gåtfulla vägrar försvinna.
Att så är fallet är något ufo-fenomenet ständigt påminner oss om. Människor fortsätter att rapportera om märkliga ljusfenomen och diskusformade farkoster. Människor ser fortfarande dessa farkoster landa. De får följa med ombord, träffa aliens och kommunicera (telepatiskt) med dem.
För mig är det detta som gör ufo-fenomenet intressant. Tanken på att Nasa och amerikansk militär med data från radarutrustning och värmekameror ska ge oss förklaringen till fenomenet lämnar mig kall. De som hoppas på detta delar i stor sett samma världsbild som den grupp logiskt analytiska realister jag nämnt ovan.
Det är också därför jag ser SETI-projektet, där man letar utomjordiska radiosignaler (vilket resultatlöst rullat på i plus femtio år) och nu senast ett projekt där man ska ”leta efter rymdsonder och artefakter som utomjordiska civilisationer kan ha skickat till solsystemet”, (Beatriz Villarroel, astronom vid Stockholms universitet), som fantasilösa och naiva initiativ, dömda att misslyckas.
Denna typ av utforskande bygger på ett science fiction-narrativ, och dessvärre inte ens ett särskilt avancerat sådant. SETI-projektets tillskyndare verkar hoppas att något liknande det som skildras i filmen Contact ska inträffa.
Carl Sagan, som skrev sf-boken Contact, som filmen bygger på, var för övrigt en av initiativtagarna till SETI-projektet.
Till denna skara enkelspåriga materialister sällar sig spökjägarteamet Laxton Ghost, som med hjälp av diverse elektroniska manicker säger sig vilja besvara frågan om det finns liv efter döden.
I deras arsenal finns bland annat en egentillverkad ”Paranormal Music Box”, som spelar musik när ett spöke dyker upp. Boxen är formad som en likkista och kostar 3895 kronor. Teamet lovar att boxen kommer att ta din spökjakt till en ny nivå.
Laxton påstår att de ägnar sig åt ”paranormala utredningar”. I mina ögon liknar det hela mest en paranormal cirkus. Där lindansöser och hästar bytts ut mot förmodade spöken och andar.
(Teamet säljer även strumpor, (2-pack, 299 kronor). Huruvida dessa är paranormala eller ej framgår inte.)
~~~
Det är inget fel på den vetenskapliga metoden, så länge den innebär att utifrån nyfikenhet undersöka världen och försöka förstå hur saker och ting fungerar, för att därefter dra adekvata slutsatser. Detta är något mänskligheten ägnat sig åt i alla tider (om vi inte gjort det hade vi varit utdöda för länge sedan).
Problemet uppstår när undersökningen begränsas av en blind bokstavstro på materialismens ideologi, som dogmatiskt hävdar att universum uteslutande består av sådant som kan uppfattas med våra fem mänskliga sinnen, eller iakttas med hjälp av de instrument som forskare hittills har konstruerat.
Om det enda verktyg man har är en hammare, tenderar varje problem att se ut som en spik. Den materialistiska ideologin är metaforiskt en sådan hammare. Det är därför den aldrig kommer att kunna rå på den större verklighetens rikhaltiga, såphala och mångfacetterade fenomen och den stora mängd otroliga, oförklarliga och övernaturliga händelser som inträffar varje dag.
Undersökningar i USA visar att tre av fyra amerikaner är öppna för en större (paranormal) verklighet. Fyrtiofem procent har egen personlig erfarenhet av en sådan.
I Sverige konstaterar yrvakna forskare vid SOM-institutet att ”förvånansvärt många” är öppna för det som pågår i den större verkligheten.
(Här finns kapitlet ”De okända” från SOM-institutets kommande forskarantologi.)
Men, säger nu skeptikern, vetenskapen (med debunk-kungen James Randi i spetsen) har ju visat att allt sådant är omöjligt. Vetenskapen ger oss sanningen, den visar oss hur det verkligen förhåller sig. Det som inte kan studeras under kontrollerade former, upprepas i laboratoriemiljö och peer review-granskas finns helt enkelt inte. Simple as that!
Det finns en hel del att anföra mot detta resonemang, men det kräver en egen Substack-text. Låt mig här endast konstatera att världen skulle vara andefattig, utarmad och steril bortom all beskrivning om endast det som kan visas vetenskapligt existerade. Vi bör också hålla i minnet att det vi kallar bevis alltid är paradigmberoende. Det som godtogs som bevis för hundra år sedan förkastas idag. Och dagens bevis kommer att vara obsoleta om hundra år.
I boken Upplevelsens röst (1982) skriver Ronald D Laing:
Den vetenskapliga objektiva världen är inte det verkliga livets värld. Det är en mycket raffinerad konstprodukt skapad genom många operationer, som ur sina analyser effektivt och verkningsfullt uteslutit den omedelbara upplevelsen med all dess skenbara nyckfullhet.
Detta korta videoklipp illustrerar detta ytterligare:
~~~
Den vetenskapliga metoden är ett på många sätt tillförlitligt sätt att förstå och hantera verkligheten. Men den behöver kompletteras med andra former av intelligens. Med den kunskap och insikt som kommer till oss via poesi, dröminkubation, psykoaktiva växtextrakt, visioner, fantasi, konst, myter, musik och historieberättande.
De aliens och andra entiteter som befolkar den större verkligheten, och de möten och samtal som äger rum med dem där, tvingar oss att överväga möjligheten att vi lever i en värld som är betydligt större, mer hemlighetsfull och komplex än vad vi vanligtvis tror.
Detta kan illustreras genom följande metafor:
Tänk dig att du och de andra i din samhällskrets befinner er i ett mörkt rum. Ni står under en strålkastare som är placerad på ett stativ. I strålkastarljuset ser ni olika former, och ni kommer överens om vad ni ska kalla dem. ”Det där är ett träd”, säger ni, ”det där är en apa och det där en ketchupflaska”, och så vidare.
Ni ser bara den delen av rummet som strålkastarljuset belyser. I utkanten av ljuskäglan, där mörkret gradvis tar över, är formerna inte lika tydliga. Ni är inte säkra på om dessa otydliga skuggfantomer verkligen finns, och ni kan inte komma överens om vad ni ska kalla dem. En del av er verkar vara bättre på att se dem än andra. En del hävdar att det enda som existerar är det som strålkastaren belyser.
Strålkastarljuset motsvarar vårt medvetande, så som det formas av informationen från våra sinnen. Hur vidsträckt mörkret runt ljuskäglan är vet ingen.
Medan jag skriver detta försöker en skata ta sig in genom den stängda balkongdörrens fönsterruta. Den har fått syn på något inne i rummet som den tror är mat. Den slår upprepade gången med näbben mot rutan, utan att förstå att den inte går att forcera. Det är en gradskillnad snarare än en artskillnad mellan skatans oförmåga att fatta hur det hela ligger till, och våra svårigheter att få grepp om den större verkligheten. Det som ligger utanför vår perceptionshorisont förefaller obegripligt. Och många hävdar att det helt enkelt inte kan finnas.
~~~
Den etablerade vetenskapens arroganta och rigida paradigmfixering (vilken med all önskvärd tydlighet visade sig nyligen när drygt hundra medvetandeforskare anklagade de kolleger som jobbar med Integrated information theory för att bedriva pseudovetenskap), och dess företrädares kategoriska avfärdande av den större verklighetens fenomen, har lämnat fältet fritt för allsköns idioti. Denna möter oss i facebookgrupper av typen "Vi som tror på spöken och andar demoner och övernaturliga saker och ufon", där man kan hitta påståenden av typen:
I augusti kom första vågen av United Fleets medlemmar ner till Jorden. De är ännu inte fullt infasade i vår Jordetid så du kan bara se dem om du är klärvoajant. Men känna kan alla.
De militanta materialisterna, (med härföraren Richard Dawkins i spetsen), har lämnat dörren vidöppen för en stor mängd bisarra och de facto mycket farliga aktiviteter. Perversa uttryck och tendenser som nu växer och frodas i en sorts skuggsida av vårt samhälle.
Traditionell kristenheten och modern psykologi och psykiatri är också medskyldiga, i det att de varit totalt oförmögna att möta människor i deras behov av vägledning och guidning i den större verklighetens svårnavigerade landskap.
Realty shifting, lucid dreaming, djupmedition (till exempel kundalini) och experiment med psykedeliska droger är inget man ska ägna sig åt på egen hand. Sådant kräver kvalificerad vägledning från människor som vet hur man tar sig fram i den större verklighetens labyrintiska irrgångar. Var i vår samtid finns den kompetensen?
Dagens Nyheter rapporterade nyligen om Johan, som efter att på egen hand ha experimenterat med lucid dreaming hamnade i ett traumatiskt tillstånd, som påverkar han honom åratal efter att det inträffade.
Ur DN:
Men i stället för att kunna styra sin dröm ligger Johan nu paralyserad i sängen hemma i Falun. Är han vaken eller sover han? Det enda han verkar kunna styra är sin blick och han tittar runt omkring sig i sovrummet när dörren puttas upp.
En svart vålnad, så pass stor att den behöver huka sig för att komma in genom dörröppningen, tar sikte på Johan och närmar sig sakta. Oavsett kraftansträngning kan han inte lyfta armarna för att skydda sig, han kommer inte ur förlamningen. Vålnaden sätter sig över Johan och trycker de jättelika händerna mot hans bröstkorg med en sådan kraft att all luft går ur honom.
– Jag fick panik och kunde inte andas. Det kändes som den ville mig illa, som att den ville skada mig, säger han.
Psykiatrin har först de senaste åren börjat kartlägga vad det är som händer under intag av så kallade magiska svampar, psilocybin. Denna typ av sinnesutvidgande substanser har, under ledning av shamaner, använts av ursprungsbefolkningar i tusentals år. Kanske kan psykiatrin dra nytta av deras kunskaper och erfarenheter?
Det ska bli mycket intressant att se på vilket sätt psykiatrin kommer att tvinga in de ofta mycket gränsöverskridande och paranormala erfarenheter dessa preparat ger upphov till i det moderna, fysikalistiska narrativet.
~~~
De av oss som har ett seriöst intresse för paranormala fenomen, och inte klarar av att låtsas som om sådana inte existerar, tvingas pendla mellan å ena sidan en knastertorr och faktiskt i ordets rätta bemärkelse orealistisk bild av verkligheten, där fenomenen förnekas, förlöjligas och där foliehattsfördömmanden utdelas, och å den andra en häxkittel av oorganiserade känslor, konspirationsteorier, kultliknande religiösa föreställningar och latent psykosframkallande tekniker.
~~~
Nu kanske du som läsare börjar undra vart den ufo-gåtans lösning som utlovades i rubriken tagit vägen.
Svaret är att vi för att förstå ufo-fenomenet och närbesläktade fenomen måste utgå från att medvetande, inte materia, är grundläggande. Materien växer fram och tar form ur medvetande, inte tvärtom.
Denna nya utgångspunkt placerar oss (som lever i en materialistisk, västerländsk miljö) på ruta ett. Hur ruta, två, tre och fyra ser ut vet ingen av oss. Spelplanen är en annan än den vi vant oss vid, och spelreglerna okända.
Utanför vår nuvarande paradigm-box famlar vi i blindo. Fenomen som ”inte kan finnas”, finns i överflöd. Men hur ska vi förstå dem, och hur ska vi prata om dem, om språket inte rymmer de ord och begrepp som krävs?
Vill vi förstå ufo-gåtan måste en radikalt ny förståelse av verkligheten växa fram.
To be continued …