Vägen till paradiset - psilocybin eller psykoanalys?
Soundtrack till denna text: Gryphon - Midnight mushrooms
Psykoanalys och psykoterapeutisk behandling har under ett par veckor varit på tapeten i Sveriges största dagstidningar. Det hela började med att Roland Paulsen i Dagens Nyheter berättade om att hans psykoanalytiker under en session somnade. Leif Zern, Clarence Crafoord och Dan Wolgers med flera skred ut till Freuds försvar.
I Göteborgsposten skrev stadens psykodynamiska gudfader Per Magnus Johansson i en offerdoftande drapa att psykoanalysen alltid har smutskastats. Mikaela Blomqvist fyllde i samma tidning på med konstaterandet att psykoanalysen inte är en naturvetenskap, utan har ett närmare släktskap med humaniora och konst. Något som Freud själv knappast skulle hållit med om.
Paulsens resonemang utgår från det faktum att alla tillförlitliga mätningar pekar mot en radikal ökning av psykiska problem i Sverige. Han föreslår därför att vi ska utforska alternativ till befintliga behandlingsmetoder. Samtidigt nämner varken han eller någon av de andra debatt-deltagarna med så mycket som ett ord den klarast lysande stjärnan på dagens psykoterapihimmel: psilocybin-assisterad terapi.
Att debattera dagens psykoterapilandskap utan att nämna denna så här långt sensationellt framgångsrika behandlingsmetod är i sig en bedrift. De som deltagit i debatten går samfällt gåsmarsch med ryggen före in i framtiden.
Psilocybin, ”magic mushrooms”, har vid kliniska studier, bland annat vid The Johns Hopkins Center for Psychedelic and Consciousness Research, visat sig mycket framgångsrika vid behandling av alkoholism, depression, posttraumatisk stress, tvångssyndrom och ångest vid livets slutskede. En studie pågår just ni vid Karolinska Institutet.
Läkningsprocessen tycks hänga samman med subjektiva upplevelser av andlig signifikans, ibland gränsande till mystika medvetandetillstånd. Många beskriver den psykedeliska erfarenheten som den mest meningsfulla de någonsin haft.
Ett illustrativt exempel på behandlingsmetodens potential finns i Netflix-serien How to change your mind, som bygger på Michael Pollans bok Psykedelisk renässans - den nya vetenskapen om medvetandet, döden, beroende, depression och transcendens (Fri tanke).
I del två av serien möter vi Ben, som hela sitt liv kämpat med förlamande tvångskänslor. Som vuxen lider Ben av ständig oro över minsta chans att han gjort något fel, som att glömma att stänga av spisen. När han blir pappa översvämmas han av panikattacker som kretsar kring sonens säkerhet.
Ben anmäler sig till en klinisk prövning med psilocybin-assisterad terapi. Under påverkan av substansen återupplever Ben en traumatisk barndomsupplevelse där hans vän dör. Därefter upplever han att han själv dör. Han bryts ner och blir till jord och ur denna jord växer han upp som ett träd. Medan han lever som ett träd ser han sitt mänskliga jag leka med sitt barn. Slutligen återupplever han hela sitt liv och ser hur det skulle kunna vara annorlunda utan det tvång som kontrollerar honom dagligen. Vid ett tillfälle under upplevelsen (som filmas) mumlar Ben "Det här ger mig hela livet tillbaka!"
Efter behandlingen berättar Ben att varje dag sedan studien varit den bästa i hans liv. Efter flera månader är han fortfarande symptomfri. Han kan inte föreställa sig en mer radikal transformation än den han tack vare behandlingen fått vara med om. ”Det är en vacker värld där ute”, säger han. ”Jag vet inte om du har märkt det, men den är fantastisk!”
Det är svårt att tänka sig att psykoanalys, kognitiv beteendeterapi eller behandling med traditionell psykofarmaka skulle framkalla känslor av vördnad, salighet och tacksamhet, vilka tycks vara centrala beståndsdelar i läkningsprocessen med hjälp av psykedeliska substanser.
Om den psilocybin-assisterade terapin håller vad den lovar kommer analysandernas tröstlösa och ofta fruktlösa divanmonologer år ut och år in att kunna bytas ut mot en eller ett par genomgripande, livsförändrande psykedeliska erfarenheter. De 100 000-tals patienter världen över som enligt Per Magnus Johansson i Göteborgsposten för närvarande analyseras kan lämna behandlingsrummen och kliva ut i livet som sant befriade människor.
Oavsett om de sover eller är vakna kan vi nog förutsätta att tiden för de psykoanalytiska terapeuterna, och andra traditionella behandlingsformer, en gång för alla är över.
I jämförelse med den formidabla Freud-sågning som framförs i podcastavsnittet nedan är Roland Paulsens kritik i DN snarast att betrakta som en kamratlig klapp på axeln. Frederick Crews var under många år en varm anhängare av Freud, men blev med tiden allt mer kritisk. Han har skrivit boken Freud: The Making of an Illusion.