Fråga mig inte varför, för jag har inget svar. Men jag fått för mig att besöka högmässan varje söndag ett tag framöver. Närmare bestämt Apelvikshöjd kyrka, Varbergs församling, som ligger på promenadavstånd från min bostad.
Att jag har fått för mig detta är egentligen inte en korrekt beskrivning. Det handlar snarare om en inifrån kommande uppmaning. Jag har med tiden lärt mig känna igen den typen av uppmaningar. Och även om den första impulsen ofta är att ignorera dem, (inte sällan är de både obegripliga och förnuftsvidriga, ibland snudd på löjeväckande), så har jag lärt mig att lita på dem.
Uppmaningarna kommer från den intuitiva delen av mig själv, den som tycks överblicka en större verklighet än den som min medvetna del, som kan kallas mitt ego, förmår ta emot och bearbeta. Denna del av mig står i förbindelse med den kosmiska väven, kanske är den rentav denna väv.
Min medvetna del, mitt ego, som arbetar med rum, tid och rätlinjig konsekvens, det vill säga en logik där A av följs av B som följs av C och där 1 + 1 alltid är 2, uppfattar inte den subtila information som intuitionens känselspröt lyckas fånga.
Intuitionen ger sig till känna som vaga aningar, anmaningar som viskas fram och lågmälda fingervisningar. Jag kan ofta inte begripa varför jag uppmanas att befinna mig på en viss plats, utföra en viss handling, eller avstå från att utföra en annan.
I resonemang om detta fenomen hänvisas ibland till Sokrates, som ofta nämnde sin daimonion, hans inre gudomliga och vägledande röst.
Många författare och andra som ägnar sig åt kreativ verksamhet, känner igen kraften, rösten, daimonen. Det är den som förser oss med det råmaterial som förfinas till romaner, poesi, konst, skulptur och musik.
Science fiction-författaren Bruce Sterling beskriver daimonen på följande sätt
He’s not a conscious personality, he’s much lower in the chain-of-being than that; the daemon is a sense-making network, some pre-conscious society-of-mind. The daemon is a capturer of imagination. That’s his reason for being.
Rudyard Kipling, (mest känd för Djungelboken) slog med bestämdhet fast följande
When your Daemon is in charge, do not try to think consciously. Drift, wait, and obey.
Här är det kanske på sin plats med en varning. Vi befinner oss i Sverige, ett litet land i en avkrok av världen där inskränktheten när det gäller den här typen av fenomen regerar. Där det avförtrollade, förutsägbara, rätlinjiga, fantasilösa och enkelspåriga unisont lyfts fram och hyllas.
Tidskrifter, kultursidor och debatt håller sig med god marginal inom den godkända och trygga vardagsverklighet där inga överraskande eller provocerande anomalier finns. Där internationellt accepterade uttryck och beskrivningar som weird och supernatural lyser med sin frånvaro. Jess Keiser i New York Times beskriver dessa uttryck med följande ord:
“Creepy encounters with creatures far removed from familiar evolutionary pathways, vertiginous dives into the deep abysses of past time and possible futures, mad-making glimpses into realities where the rock-solid certainty of Euclidean geometry no longer holds sway — the Weird’s territory is, by definition, bigger than anything we can imagine”
Om man i Sverige pratar om kunskaper och insikter som nås via prekognitiva drömmar, profetior, bön, visionära transupplevelser och förändrade och förhöjda medvetandetillstånd, så ligger man risigt till.
Detta outtalade tankeförbud gäller alltså både synen på skönlitteratur, diverse konstnärliga uttryck och hur vi ser på hur själva verkligheten är beskaffad (i den mån denna fråga alls ställs, vilket också det hör till ovanligheterna. Filmen Miraklet i Gullspång, hade kunnat ge upphov till en sådan diskussion. Men den uteblev helt och hållet. Filmen uppmärksammandes en hel del, men ingen ansåg det värt att borra i hur dess händelseförlopp var möjligt och vilka krafter som var i omlopp.)
Det finns således en påtaglig risk för att man när man tar den här typen av fringe-företeelser på allvar i vårt land blir betraktad som foliehatt, flummare och fåne. Om du tillhör den kategori som strävar efter en position i kultursverige och vill odla ett trovärdigt ”varumärke”, så gör du klokt i att hålla dig så långt borta från dessa tankar som möjligt.
Nu blir jag alltså uppmanad att gå till kyrkan, antingen jag vill det eller ej. Trots att jag skriker och spjärnar emot så släpar min daimon med mig till högmässan.
Det har funnits tillfällen när jag upplevt högtidlighet i kyrkor och blivit berörd på djupet. Då jag erfarit ett sinnestillstånd under vilket gränsen mellan mig själv och Gud blivit mindre påtaglig.
Framför allt har detta hänt mig i katolska katedraler på den europeiska kontinenten, (där själva syftet med katedralens storslagna arkitektur och inredning tycks vara att framkalla andaktsfullhet). Detta har även hänt mig i enkla, äldre svenska kyrkor med bibelillustrationer i tak och på väggar. Jag kan också uppleva denna vördnad i en moské, i ett sikh- eller hindutempel, eller i naturen. Eller i en sinnesutvidgande ruserfarenhet.
Upplevelsen under mitt första besök i Apelvikshöjd kyrka, andra söndagen i fastan, var dock tyvärr var näst intill outhärdlig. Temat var ”Den kämpande tron”. På Svenska Kyrkans blogg kan man läsa:
Kyrkan var fullsatt. Fem skrudade präster var närvarande. En kvinna och fem män.
Högmässan inleddes med att en av dessa fem, en grånad man, en bra bit över pensionsåldern, la ut texten om hur den som kallas åklagaren, alltså den onda andemakten, det vill säga Djävulen i egen hög person, hur denne oavbrutet försöker snärja oss och föra oss bort från Gud. Prästen betonade vikten av lydnad. Vi måste lyda Gud, sa han. Det var det Jesus gjorde när han frivilligt lät sig korsfästas.
Min förvåning över att man i en högmässogudstjänst i Svenska kyrkan år 2024 använder en sådan bild var faktiskt stor. Om det nu var en bild. Jag ville fråga prästen om just det, om han menade detta som en metafor, eller om han verkligen anser att Djävulen bokstavligt talat finns, och i så fall om helvetet också finns, och i så fall om jag riskerar att hamna där när jag dör, eftersom jag under livets gång ett otal gånger gjort mina medmänniskor illa, det vill säga syndat.
”Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon.”
Därefter pratade den kvinnliga prästen utan någon som helst problematisering om en händelse i Nya Testamentet där Jesus befriar en ung kvinna från en demon, (Matt. 15:21-28). Återigen - ska detta ses som en metafor eller pratar vi bokstavligen om att demoner kan ansätta oss, och att de då måste drivas ut?
Detta varvades med sedvanlig och obegripligt torftig psalmsång, både textmässigt musikaliskt, under vilken församlingen stod upp.
En annan av prästerna pratade länge och väl om söndagens bibeltext som handlade om Jakob, som en natt brottas med en okänd. Prästen slog rakt av fast att den okände var Gud. (1 Moseboken 32).
Enligt Wikipedia finns det dock ett flertal tolkningar av vad som utspelade sig:
Identiteten på Jakobs brottningsmotståndare är en fråga om debatt, motståndaren beskrivs omväxlande som en drömfigur, en profetisk vision, en ängel, en skyddande flodande, Jesus eller Gud.
Jakob brottas med en ängel - Gustave Doré, 1855:
Jakob brottas med en ängel. AI-genererad bild, 2024:
Jag försökte byta ut ordet Gud i prästens predikan mot Livet. En metafor jag anser vara användbar och konstruktiv. Att livet självt alltså ställer oss inför utmaningar och svårigheter som vi måste hantera, och att detta kan beskrivas som en brottningskamp. Det funkade delvis. Men när han sa att allt vi möter inte kommer från Gud, men att Gud kan använda allt, så blev min fråga varifrån det som inte kommer från Gud i så fall kommer. Vem eller vilka är avsändarna till det vi möter i livet? Djävulen är av allt att döma enligt denna kyrkas tro en sådan spelare. Finns det fler?
Är det enligt kyrkan dessa alternativ vi ska laborera med:
Våra egna personliga intentioner och önskningar som får oss agera på olika sätt för att nå våra mål.
Våra medmänniskors intentioner och önskningar som kan kollidera med våra egna.
Krafter och viljor som finns hos djur och i naturen.
Guds intentioner med oss.
Djävulens dito
Ge mig ett odelat hjärta så att jag vördar ditt namn
I sitt resonemang bakade prästen även in bibelordet Ge mig ett odelat hjärta så att jag vördar ditt namn. Men vad innebär ett odelat hjärta om inte insikten att allt är ett? Att Gud/Livet är alltings källa? Dess begynnelse, fortsättning och fullbordan. Alfa och Omega.
xxx
Som alltid i kristna sammanhang kretsar det mesta kring begreppet tro. Man förväntas tro på Jesus Kristus som Guds enfödde son och världens frälsare. Jesus är vägen sanningen och livet, ingen kommer till fadern utom genom honom.
Detta innebär för mig en begränsande inskränkning av de andliga vägar och möjligheter som står till buds. Man stänger dörren till den rikhaltiga visdom som olika traditioner världen över försett oss med under årtusendenas gång.
Denna typ av förbehållslös tro är motsatsen till en levande, dynamisk och föränderlig kontakt med Tao, Universum, det heliga, gudomligheten, evighetens aktiva agens, eller vad helst man vill kalla det.
Det förelåg överlag en påfrestande självgodhet hos såväl präster som församling. Högmässan i sin helhet resulterade för mig i en frustrerande intellektuell process. Fylld av frågor, invändningar, ilska, protester och tvivel.
När det var dags för nattvardsgång reste jag mig och lämnade denna så kallade gudstjänst.
Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd
För mig symboliserar nattvardsfirandet att vi alla är delar av en större, sammanflätad (gudomlig) helhet. Att allt är ett. Att Atman är Brahman, om man så vill. Detta är en grundläggande andlig insikt som ibland benämns unio mystica. Den har inte exklusivt med Jesus kropp och blod, den kristna kyrkan eller treenigheten att göra. Betraktad på detta sätt kan nattvarden vad mig anbelangar i rätt sammanhang vara en vacker, berikande och värdefull erfarenhet.
Men där, i Apelvikshöjd kyrka andra söndagen i fastan, omgiven av dessa präster och efter att ha mottaget deras förkunnelse, fanns det ingen möjlighet för mig att delta i firandet.
Utanför kyrkan passerade jag några killar som spelade fotboll, jag följde en stig nedför en gräsbevuxen slänt, korsade en grusväg och nådde så Apelvikens strand.
Det som mötte mig där, solen, vattnet, vågornas silvervita glitter och vinden mot mitt ansikte, avlägsnade i ett slag mina tvivel. Den intellektuella process som prästernas budskap initierat försvann spårlöst. Solen och havet kräver inte att jag ska tro på dem. Deras ordlösa budskap befriar mig från både kyrkan och mig själv. Utan att kräva något tillbaka överöser de mig med kraftfull, sublim, okonstlad och ursprunglig skönhet. Där och då fylldes mitt hjärta med tacksamhet.
Så till vem, vad eller vilka ska jag rikta denna tacksamhet? Det enda svar som känns naturligt är - till den gränslösa, eviga och absoluta kraft, makt eller intelligens som skapar och upprätthåller detta, och som som gett mig livet.
Jag har varit starkt troende sedan 15 år sedan. Lät mig kristnas för 5. Först det senaste året går jag någorlunda regelbundet till den lokala kyrkan på söndagar. Min personliga tro verkar vara mycket nära din. Att innehållet i både Bibeln och Högmässan (prästen tidigare idag ägnade hälften av predikan att prata om Nawaljny som en profet...) bitvis kan kännas svårt att relatera till känner jag starkt igen.
Men om man ser till fördelarna: gemenskap/människor, ceremoni, musik o.s.v., som allt grundas på en grund av ren kärlek, så slår det ändå att inte ha någon (eller väldigt ringa) form av kontext att få uttrycka sin spiritualitet på. Det finns ju antagligen lika många tolkningar av Bibelns ord som det finns kyrkobesökare, så varför hänga upp sig.
Nu verkar ju orten du bor på vara rätt liten, men ett tipps skulle ju annars kunna vara att besöka en annan kyrka.
Allt gott Patrik.
Det du beskriver påminner om min egna erfarenhet att motvilligt stappla in i kyrkan för ungefär två år sedan, som var det sista altaret jag kunde se mig själv tillbe vid. Jag vet inte vad din daemon vill med dig men jag fortsatte lyda min inre uppmaning och gång efter gång så kunde jag släppa misstänksamheten, cynismen och motviljan lite mer och då sken ljuset igenom och källan var Kärlekens Gud. Han som tidigare visat sig spontant och flyktigt eller psykedeliskt framburen. Jag kom att förmå se denna självuppoffrande kärlek lysa igenom i bibeltexterna och i bönerna, och kom att inse att den kärleken är det allra högsta och dit alla mina andliga upplevelser pekat mot, och att den (ingen är mer förvånad en jag) är förkroppsligad i Jesus Kristus.
Kyrkan har sedan dess öppnat upp en gemenskap för mig där livets andliga dimension får fokuseras, en oas i det förnuftsdrivna och banala Sverige som du beskriver.
Ville bara skriva av mig lite då jag kunde relatera så mycket till dina erfarenheter.
Guds frid!