Fråga mig inte varför, för jag har inget svar. Men jag fått för mig att besöka högmässan varje söndag ett tag framöver. Närmare bestämt Apelvikshöjd kyrka, Varbergs församling, som ligger på promenadavstånd från min bostad. Att jag har fått för mig detta är egentligen inte en korrekt beskrivning. Det handlar snarare om en inifrån kommande
Jag har varit starkt troende sedan 15 år sedan. Lät mig kristnas för 5. Först det senaste året går jag någorlunda regelbundet till den lokala kyrkan på söndagar. Min personliga tro verkar vara mycket nära din. Att innehållet i både Bibeln och Högmässan (prästen tidigare idag ägnade hälften av predikan att prata om Nawaljny som en profet...) bitvis kan kännas svårt att relatera till känner jag starkt igen.
Men om man ser till fördelarna: gemenskap/människor, ceremoni, musik o.s.v., som allt grundas på en grund av ren kärlek, så slår det ändå att inte ha någon (eller väldigt ringa) form av kontext att få uttrycka sin spiritualitet på. Det finns ju antagligen lika många tolkningar av Bibelns ord som det finns kyrkobesökare, så varför hänga upp sig.
Nu verkar ju orten du bor på vara rätt liten, men ett tipps skulle ju annars kunna vara att besöka en annan kyrka.
Det du beskriver påminner om min egna erfarenhet att motvilligt stappla in i kyrkan för ungefär två år sedan, som var det sista altaret jag kunde se mig själv tillbe vid. Jag vet inte vad din daemon vill med dig men jag fortsatte lyda min inre uppmaning och gång efter gång så kunde jag släppa misstänksamheten, cynismen och motviljan lite mer och då sken ljuset igenom och källan var Kärlekens Gud. Han som tidigare visat sig spontant och flyktigt eller psykedeliskt framburen. Jag kom att förmå se denna självuppoffrande kärlek lysa igenom i bibeltexterna och i bönerna, och kom att inse att den kärleken är det allra högsta och dit alla mina andliga upplevelser pekat mot, och att den (ingen är mer förvånad en jag) är förkroppsligad i Jesus Kristus.
Kyrkan har sedan dess öppnat upp en gemenskap för mig där livets andliga dimension får fokuseras, en oas i det förnuftsdrivna och banala Sverige som du beskriver.
Ville bara skriva av mig lite då jag kunde relatera så mycket till dina erfarenheter.
kan varmt rekommendera james hillmans "själens kod" - en djupdykning i fenomenet daimons, med en lång rad högintressanta exempel på hur detta tagit sig uttryck hos kända personer : )
Jag har varit starkt troende sedan 15 år sedan. Lät mig kristnas för 5. Först det senaste året går jag någorlunda regelbundet till den lokala kyrkan på söndagar. Min personliga tro verkar vara mycket nära din. Att innehållet i både Bibeln och Högmässan (prästen tidigare idag ägnade hälften av predikan att prata om Nawaljny som en profet...) bitvis kan kännas svårt att relatera till känner jag starkt igen.
Men om man ser till fördelarna: gemenskap/människor, ceremoni, musik o.s.v., som allt grundas på en grund av ren kärlek, så slår det ändå att inte ha någon (eller väldigt ringa) form av kontext att få uttrycka sin spiritualitet på. Det finns ju antagligen lika många tolkningar av Bibelns ord som det finns kyrkobesökare, så varför hänga upp sig.
Nu verkar ju orten du bor på vara rätt liten, men ett tipps skulle ju annars kunna vara att besöka en annan kyrka.
Allt gott Patrik.
Det du beskriver påminner om min egna erfarenhet att motvilligt stappla in i kyrkan för ungefär två år sedan, som var det sista altaret jag kunde se mig själv tillbe vid. Jag vet inte vad din daemon vill med dig men jag fortsatte lyda min inre uppmaning och gång efter gång så kunde jag släppa misstänksamheten, cynismen och motviljan lite mer och då sken ljuset igenom och källan var Kärlekens Gud. Han som tidigare visat sig spontant och flyktigt eller psykedeliskt framburen. Jag kom att förmå se denna självuppoffrande kärlek lysa igenom i bibeltexterna och i bönerna, och kom att inse att den kärleken är det allra högsta och dit alla mina andliga upplevelser pekat mot, och att den (ingen är mer förvånad en jag) är förkroppsligad i Jesus Kristus.
Kyrkan har sedan dess öppnat upp en gemenskap för mig där livets andliga dimension får fokuseras, en oas i det förnuftsdrivna och banala Sverige som du beskriver.
Ville bara skriva av mig lite då jag kunde relatera så mycket till dina erfarenheter.
Guds frid!
kan varmt rekommendera james hillmans "själens kod" - en djupdykning i fenomenet daimons, med en lång rad högintressanta exempel på hur detta tagit sig uttryck hos kända personer : )