Ufo-gåtans lösning, del fyra. Är vi ensamma i universum?

Foliehatt eller skeptiker? Både och eller eller mitt emellan?

“The universe is made of stories, not atoms”

Muriel Rukeyzer “The speed of darkness.”’

Soundtrack till denna text: Captain Beefheart: The Blimp

Jag har intresserat mig för ufo/uap-frågan, periodvis från och till, i ett halvt sekel. Alltså sedan jag var fjorton, idag är jag sextiosex. Jag vill nog påstå att jag gått så djupt i fenomenet som någon alls kan. Jag har inte själv sett något ufo eller mött någon utomjordisk varelse. Men jag har träffat och pratat med människor som varit ombord på rymdfarkoster och kommunicerat (ibland telepatiskt) med besättningen. Utöver detta har jag läst de böcker och rapporter, tagit del av den debatt och sett de filmer som kan anses relevanta.

Mina försök att förstå fenomenet är en pågående och föränderlig process. Den syn jag hade när jag var 20, 30 och 40 var en annan än den jag har i dag. Och denna process tycks sakna slutkapitel. Jag skriver dessa rader delvis för att för en egen del klargöra hur jag för närvarande tänker. Att göra detta tydligt för mig själv. Du är som läsare och följare välkommen att hänga på, att kommentera, invända, kritisera och/eller ställa frågor. Utrymme finns längs ned på sidan, eller maila patrik.stigsson@gmail.com

Min nuvarande uppfattning om ufo-fenomenet är följande:

Det finns inga varelser på andra planeter. Det finns inga aliens som tar sig hit i farkoster över stora avstånd och som kraschar ibland. Amerikansk militär har inte i förvar hela eller delar av utomjordiska farkoster som hemlighålls för politiker och allmänhet. Det finns inga tecken på att utomjordiska civilisationer besökt jorden, varken i modern tid eller historiskt. Någon “disclosure” kommer aldrig att äga rum.

Ufo/uap-kunskap är inget akademiskt ämne där man kan ta ett visst antal högskolepoäng, doktorera eller bli professor. Man kan inte heller vara “expert” på samma sätt som inom andra kunskapsområden. Helt enkelt därför att ingen vet vad det är vi har att göra med. (Vad som krävs för att få kalla sig “ufolog” vet jag inte, och det är heller ingen titel jag eftersträvar.)

Eftersom det inte finns något facit eller generellt accepterad teori så är var och en av oss på gott och ont fri att välja den förklaring vi tycker mest om. Din gissning är lika bra som min eller någon annans. Ufo-frågan är en labyrint. Den som inte vill traska runt i en sådan och inte klarar av att sväva i ovisshet bör intressera sig för något annat.

En del ufo-intresserade håller inte med mig om det jag just konstaterat. En del hävdar tvärsäkert att de vet hur det ligger till, att de har svaret på gåtan. Många av dessa tycks känna sig personligen kränkta om inte alla andra anammar just deras uppfattning.

I vissa grupper på facebook kan man ta del av mycket obehagliga, oförsonliga och omogna utfall mot personer och organisationer som har en annan syn på fenomenet än den egna. Föreningen UFO-Sverige  är ofta i skottgluggen, och inte minst dess ordförande Clas Svahn.  

De mest militanta och intoleranta tycks paradoxalt nog vara de som har en andlig syn på fenomenet. De som hävdar att besökare från utomjordiska civilisationer är här för att hjälpa oss människor att växa andligen, och att något man kallar den globala hemliga makteliten till varje pris vill förhindra detta.   

Man skulle kunna förmoda att ett andligt förhållningssätt skulle innebära förståelse, tolerans och vidsynthet, men sådant lyser med sin frånvaro i de ofta mycket hätska inläggen. Ett öppet, förutsättningslöst sökande tolereras icke. Man vet hur det ligger till. Vissheten har man erhållit intuitivt, eller telepatiskt direkt från de utomjordiska besökarna. Den inskränkthet och oförsonlighet man visar prov på är lika destruktiv som vilken annan religiös fanatism som helst. 

I ufo/uap-sammanhang stöter man över huvud taget ofta på något som liknar eller gränsar till religiös tro. 

Jag är i stort sett enig med AAROs* tidigare chef Sean Kirkpatrick, när han säger:

“Det finns inga bevis för utomjordingar. Det finns inga bevis för aliens, och det finns inga bevis för någon regeringskonspiration.“

Han fortsätter: "Det finns absolut ingenting som jag kan göra, säga eller producera i form av bevis som kommer att få de sant troende att ändra uppfattning. Detta är i grunden en religion, en religiös tro som överskrider kritiskt tänkande och rationalitet."

Kirkpatrick gör rätt i att beskriva reaktionerna han möter, påståendena om hemlighållande av utomjordiska maskindelar och kroppar och projekt som ägnar sig åt “reverse engineering” med mera, som religiöst färgade. Han tycks dock oförmögen att se sin egen begränsning. Slutsatserna han drar springer måhända inte ur en religiös övertygelse och världsbild, men väl ur ett paradigm, ur en mycket begränsad och begränsande berättelse om hur verkligheten är beskaffad. 

Utifrån Kirkpatricks utgångspunkt, det material han haft tillgång till och den metod han använder är hans analys och slutsats klanderfri. Det han slår fast är helt logiskt inom den ontologiska ram hans ideologiska och metafysiska antaganden utgör.

AARO,s uppdrag handlar inte om att undersöka de möten med sällsamma och ibland skräckinjagande varelser eller de observationer av ljusfenomen och farkoster som enskilda människor rapporterar om. Men den som vill förstå frågan i sin helhet måste ta sig an dessa berättelser, (som nedlåtande brukar kallas “anekdotiska” och därför anses oanvändbara i vetenskapliga sammanhang).

Min kritik av Kirkpatricks “berättelse” är formulerad i inledningen till denna text: 

Den vetenskapliga metoden, upprepbarhet, statistik, ignorerande av känslor och subjektiva upplevelser, avslöjar inte verkligheten – den skapar verkligheten.

Min nuvarande uppfattning om ufo/uap-fenomenet sammanfaller delvis med AAROs och Kirkpatricks, men den är samtidigt så långt ifrån denna man kan komma.

Vi tar den en gång till:

Det finns inga varelser på andra planeter. Det finns inga aliens som tar sig hit i farkoster över stora avstånd och som kraschar ibland. Amerikansk militär har inte i förvar hela eller delar av utomjordiska farkoster eller kroppar som hemlighålls för politiker och allmänhet. Det finns inga tecken på att utomjordiska civilisationer besökt jorden, varken i modern tid eller historiskt. Någon “disclosure” kommer aldrig att äga rum.

Detta konstaterande ger omedelbart upphov till två frågor:

1 Hur vet jag detta?
2 Är vi ensamma i universum?

Svaret på fråga ett kan kort och gott besvaras med: det är inte jag som har bevisbördan. (Jag har slagit vad om att inga föremål av utommänskligt ursprung kommer att uppdagas under en period om 21 år. Vadslagningssumman är 150.000 kronor. En kopia av avtalet hittar du i slutet på denna text.)

Fråga två: "Är vi ensamma i universum?” är betydligt knepigare. Denna fråga uppstår spontant, organiskt och motståndslöst hos den moderna, västerländska människan. Den är formulerad i Fermis paradox: “ … motsättningen mellan den beräknade sannolikheten för utomjordiskt liv i universum / … / och den brist på bevis för intelligent liv på andra platser än jorden som råder .“

Frågan framstår som självklar, viktig och relevant. Men det är den inte. Den är förrädisk och leder fel, i vart fall om vi på allvar vill fördjupa förståelsen av ufo/uap-fenomenet.

För att förstå frågans natur och funktion behöver vi borra i den från flera håll samtidigt. Frågan kräver diskursanalys och dekonstruktion.  

Begreppen diskursanalys och dekonstruktion kommer från postmodernismen och de franska filosoferna Michel Foucault och Jacques Derrida. De båda begreppen innebär när de tillämpas en process där man så förutsättningslöst som möjligt undersöker påståenden och teorier i syfte att tydliggöra underförstådda och dolda antaganden. Antaganden som ofta är omedvetna för budskapens avsändare. Denna undersökningsmetod utgår från tanken att kunskap, vetenskapliga rön och teorier är tids- och kulturbundna överenskommelser, vilka är temporära, provisoriska, och stadda i oavbruten förändring.

Utsätter vi frågan “Är vi ensamma i universum?” för en sådan genomlysning finner vi att den växer fram ur en viss berättelse om, och ett visst synsätt på, vad som är liv, vad som är verklighet och hur universum är beskaffat.

För det första bygger frågan på antagandet att livets förekomst kan avläsas statistiskt och sannolikhetsberäknas. Statistik är en av grundbultarna i vårt sätt att se på, och tänka om, oss själva och världen. Det tänkande och den verklighetsuppfattning statistiska beräkningar medför har dock inte mer än ett par hundra år på nacken. Och den statistiska metodik som tillämpades för hundra år sedan är oanvändbar idag. På samma sätt kommer statistik att bli något annat i framtiden. Förr eller senare kommer vi att se tillbaka på den här tiden och förbluffas över att vi trodde att statistik var vägen till fullständig och slutgitig kunskap om verklighetens beskaffenhet. 

Ett andra antagande är att, om det finns intelligent liv med annan form än den mänskliga, så finns det på andra planeter som befinner sig på stort geografiskt avstånd från jorden. Ingen annanstans.

Ett tredje att den evolution vi tycker oss urskilja på planeten jorden ägt rum även på andra planeter. Evolution ses som en universell företeelse, inte en tids- och kulturbegränsad (och därför mer eller mindre tillfällig) beskrivning av sammanhang och processer. 

Frågan bygger vidare på en förmodan om att intelligent liv med annan form än vår egen, liknar oss människor tillräckligt mycket för att vi ska kunna registrera det (med våra fem sinnen eller med de instrument vi uppfunnit som förstärker dessa), förstå det och kommunicera med det.

Den guldskiva med information om livet på jorden som 1977 följde med Voyager-sonderna ut i världsrymden bygger på ovan uppräknade, i mitt tycke ofattbart naiva, premisser. SETI-projektet, där man dygnet runt, år ut och år in, skannar värdsymden i jakt på radiosignaler likaså. Ett annat projekt som bygger på dessa premisser är Exoprobe, som går ut på att leta “alien space probes” i vårt solsystem.

Frågan “Är vi ensamma i universum?” är lika naturlig för den moderna människan som vattnet är för fisken. Och på samma sätt som fisken inte lägger märke till eller ifrågasätter vattnet den simmar i, urskiljer vi inte den tankmiljö som skapar denna och andra försanthållanden och frågor.

För hundrafemtio år sedan trodde många att det fanns civilisationer på andra planeter i vårt solsystem. Man tyckte sig se regelbundna mönster på Mars yta, och tolkade dem som kanaler. Denna teori var i den rådande kunskaps-kontexten fullt plausibel. Ingen kunde på allvar utesluta möjligheten av liv på Mars. Nu har man flyttat ut förhoppningarna om utomjordiskt, intelligent liv till jordliknande så kallade exoplaneter. Det bakomliggande tänket är dock lika ihåligt.

x - x - x

Jag har nyligen läst två rapportböcker från den värld som vi måste kliva in i, undersöka och försöka förstå om vi vill räta ut frågetecknen kring ufo/uap. Detta är en annan värld än den de flesta av oss upplever till vardags och mer eller mindre lyckosamt försöker navigera i. 

Den verklighet Tetta Nolander beskriver i boken “Himlen tillhör de taklösa”, och Åsa Persson i “Kraftplatsernas magi - bortglömd kunskap” är okänd för de flesta. 

Tetta Nolander har en bakgrund som sjuksköterska, samordnare och verksamhetschef inom vård och omsorg. Under sin yrkesverksamma tid höll hon tyst om de besynnerliga upplevelser som varit hennes följeslagare sedan barnsben. Men efter att ha gått i pension känner hon sig fri att berätta.

Tettas bok är fascinerande läsning för alla med ett öppet sinnelag. Tetta träffar vättar, spelar schack med den onde, samtalar med träd, färdas inuti “utomjordiska” farkoster, kommunicerar med avlidnas andar och möter en lång rad andra svårdefinierade gestalter och entiteter.

St Philomena

Efter att ha fått en cancerdiagnos får hon hjälp av en flicka/kvinna, som dyker upp för hennes inre syn. Flickan presenterar sig som Philomena. Tetta får senare veta att Philomena är namnet på ett katolskt helgon (“hon som gör underverk”).

I “Kraftplatsernas magi” berättar Åsa Persson om sina möten med bland annat naturandar, källgudinnor, “små energivarelser" och “eteriska shamaner”.

På Helgö i Mälaren blir hon av en “välväxt manlig entitet” uppmanad att åka till Nidarosdomen i Trondheim och framföra en hälsning från “Vigdis”.  När hon ett år senare besöker domen ser hon en “munkentitet” som osaligt vandrar längs en vägg. Hon adresserar en tanke till munken: “Jag ser dig”. Munken tvärstannar och tittar förskräckt på henne. Hon sänder då den intuitiva tanken: “Jag är Vigdis, du är förlåten".  En stor lättnad infinner sig hos munken. Han faller på knä och välsignar Åsa. Sedan går han baklänges mot domens mitt där han försvinner.

x - x - x

Jag har inte själv varit ens i närheten av att uppleva något som liknar det dessa båda kvinnor berättar om i sina böcker. Men jag har väldigt lätt för att acceptera berättelserna. Det de beskriver är givetvis synnerligen märkligt och annorlunda. Ändå känns det paradoxalt nog inte främmande för mig. Att redogörelserna saknar hård, påtaglig, materiell förankring bekymrar mig inte. Jag känner heller inget behov av att avfärda deras vittnesmål som hjärnspöken, självbedrägeri eller fantasier.

Det är ingen tvekan om att dessa båda kvinnor är fullt friska, intelligenta och trovärdiga (jag har träffat Åsa Persson personligen, dock inte Tetta). De har verkligen varit med om/upplevt, det de berättar om.

Varifrån kommer och hur uppstår de erfarenheter som Tetta och Åsa redogör för? Hur ska vi förklara, förstå och förhålla oss till deras utsagor, och till de tusentals rapporterna om möten med aliens och besök inuti diverse diskformade farkoster?

Jag är förvisso som alla andra moderna västerländska människor sedan barnsben marinerad i berättelsen om en tudelad verklighet. En inre som är inbillad, upplevd och mer eller mindre falsk, och en yttre som är konkret och korrekt, och som hela tiden korrigerar den inre. Jag blir dock allt mer övertygad om att den så kallade objektiva verklighetens överhöghet, betydelse och relevans är överdriven. Att det vi kallar verklighet skapas, såväl kollektivt som individuellt, i ett samspel mellan inre och yttre processer. Att dessa båda världar i själva verket är inflätade i varandra.

Hur AAROs Sean Kirkpatrick och hans åsiktsfränder skulle reagera om de fick ta del av Åsas och Tettas redogörelser vet jag inte. Men om de eller andra vill förstå ufo/uap-fenomenet är det i denna typ av upplevelser man måste börja.

Här stöter vi på ett problem. För vi har inget språk, inga begrepp och inga verktyg eller metoder med vilka vi kan undersöka en sådan “utvidgad” verklighet. Vill vi hantera denna måste vår nuvarande förståelse göra en 180-graders gir. Det som krävs är inget mindre än en helt annan berättelse om världen, en annan berättelse om människan, en annan berättelse om jaget och en annan berättelse om vad som är verkligt.

Om det vi kallar ufo och uap ska bli något annat än ett mysterium, en olösbar gåta som av vissa avfärdas med en axelryckning eller genom att förse rapportörerna med foliehatt-stämpel, måste vi ta den typ av erfarenheter som Åsa och Tetta delar med sig av seriöst. Vi måste släppa David Grusch, och flytta vårt underökningsfokus från de amerkanska militärpiloternas tic tac-filmer, till den immateriella upplevelse-nivån. Det finns ingen annan väg. Några maskindelar från kraschade farkoster kommer aldrig att hittas. 

* AARO - All-domain Anomaly Resolution Office - är en del av United States Office of the Secretary of Defense,som undersöker oidentifierade flygande objekt och andra fenomen i luften, havet och/eller rymden och/eller på land.

SERIENS TIDIGARE DELAR:

1 David Grusch och ufo-gåtans lösning

2 David Grusch och ufo-gåtans lösning - del två

3 Ufo-gåtans lösning, del tre – detta är verkligheten.