Vägen till paradiset - del II.
"Den anala masturbationens relation till projektiv identifikation."
Soundtrack till denna text: Gentle Giant - Knots.
Analysens mål är att upptäcka det vi tillbringat våra liv med att inte veta, samt att konfrontera oss med det mest pinsamma och skandalösa i djupet av vårt vara – inte bara förbjudna erotiska önskningar, utan också vår lystenhet efter allt vi inte har, vår oanade girighet, vår barnsliga narcissism och vår mordiska aggressivitet, kort sagt, inte bara avslöja för oss att Jag är en annan, utan också att det finns många jag, ja än värre, att jaget kan upplösas och lämna plats för en namnlös ångest. Och detta är analysens skörd! Vem vill ha den? Vem söker att för gott ifrågasätta allt han vet och allt han är?
- Joyce McDougall, psykoanalytiker. Författare till Jagets teatrar.
I första delen - Vägen till paradiset - psilocybin eller psykoanalys? krängde vi ut och in på Roland Paulsens granskning av den psykodynamiska teoribildningen i Dagens Nyheter.
Paulsen är en i en växande skara Freud-kritiker. Dessa menar att Freud fabulerade och ljög, att den sanning han var ute efter att blottlägga i själva verket var ett resultat av hans egna fantasier.
Billy Larsson är den mest tongivande kritikern i Sverige. Han har skrivit boken “18 myter om Freud och vägen framåt”. I en Kvartal-text hävdar han att Freud var en stolt konstruktör av felaktigheter.
Luke Rhinehart skriver i kultklassikern Tärningsspelaren (The Dice Man,1971) att Freud mer än något annat hade behövt någon som enligt konstens alla regler smekte hans pung. Själv undrar jag vad som hänt om han tagit meskalin. Eller om han åtminstone varit nyfiken på vad peyote eller någon annan sinnesutvidgande substans hade kunnat göra med hans själsliv och verklighetsuppfattning.
Vi ska inte underskatta den betydelse Freuds kokainbruk tidigt i karriären innebar för hans tänkande och teoribygge, som ju som bekant inte handlar om mycket annat än människans driftsliv och sexualitet. Kokain är ett starkt afrodisiakum. Ruset ger upphov till en påtagligt ökad sexuell aptit.
På vilket sätt en psykedelisk erfarenhet hade förändrat Freud och de metoder han utvecklade kommer vi förstås aldrig att få veta. En annan tongivande 1900-talstänkare, Michel Foucault, var hur som helst tvungen att ompröva sin filosofiska modell efter att han tagit LSD. Det hela utspelade sig 1975 och finns beskrivet i boken Foucault in California: [A True Story--Wherein the Great French Philosopher Drops Acid in the Valley of Death]
Foucault beskrev den psykedeliska erfarenheten med orden en fantastisk upplevelse, en av de viktigaste i mitt liv. Den överväldigande upplevelsen fick honom att bränna upp och skriva om tredje delen i hans bokserie Sexualitetens historia.
***
Min egen psykoterapiutbildning ägde rum under den period när Freuds psykodynamiska teoribildning var som starkast inom psykiatri och akademi. Alltså just innan SSRI-preparaten såg dagens ljus och den kognitiva beteendeterapin på bred front slog igenom.
Undervisningen leddes av verksamma psykologer och psykoterapeuter på ett institut där man för övrigt bedrev psykoterapeutisk behandling. Man ansåg sig arbeta i, och vidareutveckla, den behandlingstradition som grundlades av Freud. Hans klassiska teori hade kompletterats med bland annat Melanie Kleins objektrelationsteori.
Det finns ingen psykisk sjukdom.
Institutets programförklaring löd: Det finns ingen psykisk sjukdom. Alla symtom (ångest, tvång, depression, manodepressivitet, rösthallucinos, autism, etcetera) är möjliga att förstå om man tar hänsyn till en människas livshistoria. De erfarenhet du mött och framför allt de människor du interagerat med, ligger till grund för den du är och det eventuella själsliga lidande du brottas med. Detta har inget med gener eller hjärnans kemi att göra. Människan är ett resultat av relationer.
I terapin utforskade man det omedvetna. Terapeutens tolkningar av dina symptom kunde hjälpa dig att få syn på den historiska konflikt-kontext där symptomen etablerats. Och i nästa steg få dig att se att symptomen i den vuxen-situation där du nu befinner dig, inte längre är adekvata. En insikt som i bästa fall leder till frihet.
En grundtanke var bortträngning: smärtsamma händelser (i barndomen) kan trängas bort ur minnet, men ändå fortsätta påverka känsloliv och beteende. En annan upprepningstvång: du försätter dig omedvetet gång på gång i samma situation, i ett försök att lösa den grundkonflikt du bär med dig. Även urscenen var central i tänkandet. Urscenen är benämningen på barnets fantasier om vuxnas sexuella handlingar, som kan ha sin grund i ett faktiskt bevittnande av samlag mellan föräldrarna.
Symptomens allvarlighetsgrad hade att göra med när under barndomen de grundlagts. Man urskilde det man kallade en preoidipal- (0-3 år), och en oidipal fas (3-5 år).
Om din problematik grundlagts tidigt i livet handlar din kamp om din psykologiska överlevnad. Frågan du ställer dig är: får jag finnas? Om den etablerats under den senare, oidipala fasen, blir din fråga: hur hanterar jag aggressiva och sexuella drifter?
Psykotiska tillstånd och schizofreni kunde också förstås på detta sätt. Institutet tog sig an patienter med denna typ av problematik. Man var övertygad om att den metod man tillämpade kunde lindra, hjälpa och kanske rentav bota. Schizofreni, sa man, är alltid ett försvar mot ett mord eller ett självmord.
Den anala masturbationens relation till projektiv identifikation.
Att påstå att institutets psykologer stod i samma förhållande till Freud som en sektmedlem gör till sin ledare eller guru kanske är att spetsa till det hela alltför mycket. Men jag kan stå för konstaterandet att det är en gradskillnad snarare än en artskillnad mellan dessa båda typer av relation. Institutets miljö och klimat var sektliknande.
Freud betraktades som ett geni, som förbättrat världen genom sina banbrytande insikter. Utbildningens undertext gick ut på att Freud var en kärleksprofet. Man återkom med jämna mellanrum till att han 1906 i ett brev till Carl Gustaf Jung (samarbetspartner och sedermera rival) skrev att psykoanalysen i huvudsak är helande genom kärlek (im wesentlichen eine heilung durch liebe). Vilket inte hindrade att kursens litteraturlista innehöll böcker med titlar som Den anala masturbationens relation till projektiv identifikation.
När den nya generationen antidepressiv medicin, med Prozac i spetsen, dök upp vägrade institutet att acceptera dem som en användbar behandlingsmetod. Dessa så kallade SSRI-preparat var inte kompatilbla med den terapi man bedrev. Man avrådde patienterna från att ta dem, eller lät i vart fall bli att rekomendera dem. Tanken var att patienten behövde sin ångest som drivkraft i terapiprocessen. Utan den skulle motivationen försvinna och verklig frihet utebli. Man befarade också att om denna typ av “lyckopiller” fick spridning skulle många människor i samhället komma att leva sitt liv neddrogade.
Denna hållning ledde till en schism, och flera terapeuter med en friare syn på SSRI lämnade verksamheten.
På grund av den anda som genomsyrade institutet, några karismatiska lärare och terapin jag själv gick i, blev jag mycket influerad av teorierna och tänkandet. Jag köpte kort sagt hela paketet.
Således började jag se mitt liv psykodynamiskt. Tänkte att rötterna till min personlighet, hur jag relaterar till andra och min depressivitet fanns att söka i barndomen. Jag tolkade mina drömmar psykodynamiskt. (Så här i efterhand tycker jag mig se att den psykodynamiska teori som jag då var marinerad i även låg till grund för de teman och bilder som dök upp i drömmarna. Kanske är det så att den som går i freudiansk terapi drömmer freudianska drömmar och den som går i jungiansk drömmer jungianskt, och så vidare. De kognitiva beteendeterapeuterna fäster ringa avsseende vid drömmar, och därför drömmer troligen inte deras patienter särskilt mycket. Är du intresserad av shamansk healing ökar sannolikt chansen att du stöter på ditt “maktdjur” i en nattlig dröm).
Jag tänkte en hel del på Freuds modell detet - jaget - överjaget. På drifter, homosexuella impulser, kastrationsångest, oidipuskomplex, misstänkt incestuösa bindningar till min mamma och de övergrepp som eventuellt, ja rent av sannolikt, ägt rum under min uppväxttid. Jag funderade i timmar på vilka traumatiska händelser ur mitt förflutna som jag kunde ha trängt bort.
Jag delade institutets negativa inställning till antidepressiv medicin. Att gå den vägen innebar att lägga locket på och göra sig beroende av en drog, i stället för att tillsammans med en terapeut, en medmänniska, gå till botten med problemen och genom samtal lösa upp knutarna.
Jag läste även av andra människors attityder och beteende utifrån denna mall. Dessutom umgicks jag nästan uteslutande med människor som tänkte och reflekterade i liknande banor. Detta pågick under många år.
En dag, mer eller mindre som en blixt från klar himmel, insåg jag hur destruktivt det jag höll på med var. Den psykodynamiska berättelse som jag internaliserat fick mig inte att må bra. Att tänka freudianskt om mig själv, mina relationer och mitt och andras liv innebar att traska runt i tröstlös och mycket begränsande tanke- och känslolabyrint, som aldrig skulle leda till någon verklig förlösning eller befrielse.
Freuds idéer hade blivit som ett självspelande piano inuti mig. Musiken var stundtals intressant och intellektuellt stimulerande, men vacker var den inte. Och den gav mig ingalunda lust att dansa. (Och vad är den psykoterapeutiska behandlingemetod värd som inte väcker lusten att dansa? )
Det blev efter hand allt tydligare hur det psykodynamiska tänkande jag helhjärtat anammat såg ut och vilken funktion det hade. Jag bestämde mig för att göra mig kvitt denna prägling, denna tankestruktur, detta psykologiska paradigm.
Varje gång jag kom på mig själv med att se livet och tillvaron psykodynamiskt, noterade jag det. Jag plockade upp den psykodynamiska associationen, bilden, tanken, reflektionen och granskade den. Varifrån kommer detta? frågade jag mig. Har jag lånat det av min psykoterapeut, av mina lärare på institutet eller av Freud i någon av hans böcker? Gör det mig lyckligare, friare, mer kreativ?
Under en period som varade i drygt två år arbetade jag på detta sätt aktivt med att dra upp psykodynamiken med rötterna ur mig själv. Att få tyst på pianot. Efter hand klingade präglingen av, som när en vårta skrumpnar bort och försvinner. Exorcismen lyckades. Idag är jag helt och hållet Freud-fri.
Detta handlar inte om huruvida Freud i någon sorts objektiv bemärkelse hade rätt eller fel.
Observera att detta inte handlar om huruvida Freud i någon sorts objektiv bemärkelse hade rätt eller fel. Eller om psykoanalys kan, eller inte kan, hjälpa människor till ett mer tillfredsställande liv. Jag försöker varken bevisa eller motbevisa den psykodynamiska teorins under- eller överlägsenhet i jämförelse med kognitiv beteendeterapi, elektrokonvulsiv terapi, jungiansk analys eller någon annan behandlingsform. Den här världen har mer än tillräckligt av den typen av polariserande inspel. Vill man delta i den striden, som mer än något annat handlar om makt, tvingas man använda statistik, och statistik är en minst sagt överskattad, för att inte säga oanvändbar, metod när det gäller att förstå sammanhang där relationer, känsloliv, upplevelse och beteende är involverade.
Jag har i en tidigare text försökt förklara varför jag anser att begreppen rätt och fel saknar värde.
Denna text ska således inte se som en anklagelseakt, varken mot Freud eller den behandlingstradition han initierade. Jag tillhör inte den skara belackare som försöker leda i bevis att Freud fabulerade och ljög.
Psykoanalysen var i den historiska kontext där den uppstod både nödvändig och oundviklig. På samma sätt är bokstavsdiagnoser, kognitiv beteendeterapi och SSRI nödvändiga och oundvikliga i dag. Det som är ändamålsenligt och fungerande under ett visst skede i en kulturkrets, (eller i en individs liv), är det som får fäste.
Teorier, idéer och förklaringsmodeller föds, etableras, tillämpas, växer, når en peak, och kasar därefter utför, tynar bort och försvinner. Psykoanalysens uppgång och fall är bara ett exempel i högen på hur kulturryttringar av denna karaktär förändras över tid. Utvecklingskurvan är densamma. Detta hänger delvis ihop med generationsväxlingar.
Freuds psykodynamiska bygge håller nu på att förpassas till de historiska idéernas lagerlokal. Där kommer det att ligga, för att då och då plockas fram och studeras av historiker. Den kognitiva beteendeterapin kommer att gå samma öde till mötes, liksom den idag totalt dominerande neuropsykiatriska förklaringsmodellen.
Förr eller senare kommer dagens frågeformulär, bokstavsdiagnoser, DSM-fixering och symtombehandling med centralstimulerande preparat att framstå som en föråldrad, primitiv och förkastlig metodik.
Min egen personliga process som jag skildrat ovan lärde mig hur olika berättelser under livets gång dyker upp, vidmakthålls, förstärks, förändras, modifieras och (eventuellt) tynar bort. Förloppet hänger ihop med de erfarenheter livet ställer oss inför. Större överblick och fördjupad förståelse innebär att perspektiv förskjuts och förändras.
Ibland kan en enstaka dramatisk händelse göra att rådande livsparadigm hastigt omprövas. Men oftast handlar det om processer som löper över år, kanske tiotals år. Därför är de endast (och, som det verkar, endast för vissa individer och bara eventuellt) iakttagbara från en tidpunkt där man kan se tillbaka på sitt liv. För min egen del utvecklades denna förmåga till introspektiv självreflektion under åren mellan trettio och fyrtio.
Min mångåriga närkamp med Freuds psykodynamiska teori lärde mig att den här typen av berättelser är utbytbara. Att vi åtminstone delvis har möjlighet att välja de glasögon med vilka vi betraktar oss själva och verkligheten. Vilken myt vi vill leva i.
Sedan dess hanterar jag alla idéer om hur själen, människorna, livet och själva verkligheten är beskaffad på samma sätt. Jag skyr alla teoribyggen och strukturer som begränsar min tankefrihet, som låser mig, som snävar in i stället föra att vidga, som presenterar försanthållanden och dogmer. Som levererar en mall, en snitslad bana, en karta. Som smittar mig med förförståelse.
Min ambition är att i så stor utsträckning som möjligt möta värden glasögonfri. Att befinna mig i det zenbuddhisterna kallar nybörjarens tillstånd. En hållning som en av mina husgudar, Jiddu Krishnamurti, uttrycker med orden:
Detta innebär att jag fortlöpande granskar mig själv och försöker urskilja varifrån mina associationer, idéer och tankefigurer kommer, hur de uppstår och var gränserna för den berättelse inom vilka de dväljs går. Samt vad som kan tänkas finnas utanför dessa gränser.
Jag finner denna zen-buddhistiska devis användbar: om du möter en buddha på vägen, döda honom omedelbart. Uppmaningen ska givetvis inte tolkas bokstavligt, och “buddhan” behöver inte ha fysisk form. Devisen handlar om att vi om vi vill nå fram till verklig och varaktig insikt aldrig får fly vår egen existentiella undersöknigsplikt. När vi lutar oss mot någon auktoritet, tradition, teori eller påstått fungerande undersökningsmetod duckar vi vårt personliga ansvar.
Henri Michaux formulerar insikten så här:
Avslutningvis, som en sammanfattning av mitt resonemang, följer nedan ett fråga-svar utbyte, där Jiddu Krishnamurti beskriver den mitt mitt tycke enda efterstävansvärda hållningen när det gäller att komma fram till livet och tillvarons fundamentala sanningar.
QUESTION: Why has the earth been created and why are we on it?
KRISHNAMURTI: You know what the scientists say about how the earth has come into being. If you read biology, the beginning of life, they will tell you how the earth has been created, how human beings have grown upon it. That is the answer.
QUESTION: Is that true?
KRISHNAMURTI: The girl wants to know if it is true. Who is going to tell you about what is true? You are here, are you not? There is the earth and you are here. Why speculate about something which you cannot possibly prove? I mean, the scientists, the biologists will tell you how the earth has been created, and some equally clever person will tell you how the earth has been created out of Brahma. He will tell you how you have been created, how you have evolved, and another will tell you how you have been created out of matter. Then, what will happen to you? Which are you going to choose? You will obviously choose something that will please you, you will choose according to your own conditioning. This is a useless process of speculating. It is a waste of time to speculate. But there is the earth to understand, and you have to find out why you are here, what you are thinking, what you are feeling, what your life is. Perhaps you feel you will be able to find out ultimately, but you must begin now to find out.