Från kvarkar till Tao - fragment, mönster & helhet - del 1

Konstateranden och frågor i jakten på mig och dig

Denna text är skriven med ChatGPT som partner, uppslagsverk, bollplank och faktagranskare. Jag vill tacka Open AI som konstruerat detta enstående verktyg och tillhandahåller det gratis.

Soundtrack: Mahavishnu Orchestra - Eternity's Breath 1&2 (Dec 8 2017)

Vi brukar prata om att vårt nuvarande paradigm är reduktionistiskt. För att förstå hur verkligheten fungerar delar vi sönder den i mindre delar. Tanken är att verkligheten på detta sätt kan göras tydlig och förklaras. Det som pågår i partikelacceleratorn vid CERN bygger på detta antagande. Genom att i denna jättecentrifug, en tjugosju kilometer lång cirkelformad tunnel, låta protoner och andra subatomära partiklar kollidera, studeras det man kallar universums fundamentala byggstenar.

Partikelacceleratorn vid CERN bygger vidare på forskning som började på 1600-talet med de första mikroskopen, och fortsatte på 1800-talet när den akromatiska linsen såg dagens ljus. Det finns inga historiska belägg för att mikroskop eller något liknande instrument användes i forntida civilisationer som det gamla Egypten eller i Asien före denna tid.

Denna metod, detta sätt att förstå, detta sönderdelningsparadigm, är helt dominerande. Det styr vårt tänkande, våra analyser, vår politik och de beslut som fattas. Det ligger till grund för själva det sätt på vilket vi uppfattar och upplever tillvaron. Paradigmet har varit med oss så länge och har till synes inneburit så mycket positivt, att det är näst intill omöjligt att se att det har en baksida, som sannolikt skapar minst lika många problem och svårigheter som det löser.¹

Denna baksida tillskrivs dock inte själva paradigmet, vårt sätt att tänka om och se på oss själva, naturen och kosmos, eftersom vi tror att paradigmets sätt att förstå och förhålla sig till verkligheten är synonymt med verkligheten som sådan.

Varför har vi uteslutande fokuserat vårt intresse på delen, parten, partikeln och ignorerat de större mönstren och sammanhangen? Varför har vi inte lämnat dörren åtminstone på glänt till en eller flera alternativa modeller?

Ordet "partikel" kan spåras tillbaka till latinets "particula", vilket är en diminutivform av "pars", som betyder "del av en helhet". En partikel är en del av en helhet, således. Näst intill betydelselös isolerad, men oundgänglig som bidragande faktor i ett större sammanhang.

Tanken att begriplighet, i stället för genom sönderdelning, kan nås genom att iaktta och studera övergripande strukturer och mönster kallas holism. Den holistiska idén går ut på att enskilda delar, så kallade beståndsdelar, isolerade inte säger något alls, eller väldigt lite, om den kontext, det system, det mönster dessa ingår i. Summan av de enskilda delarna är större och kvalitativt något annat än dessa.

Att mäta, väga och analysera en enskild tegelsten ger oss inte kunskap om hur många tinnar, torn, portaler och fönstergluggar en slottsbyggnad har. De enskilda bokstäverna eller meningarna i en roman avslöjar inte handlingen eller karaktärernas utveckling.

Om vi i stället för reduktionism tillämpar maximalism (en tankemodell som fokuserar på komplexitet, mångfald och oändlighet), och studerar allt större kombinationer av enskilda delar, nätverk, mönster och system, och låter dessa så att säga gå upp i varandra, inte som de ryska matryoshka-dockorna, där man vet att den mindre dockan göms inuti den större, utan som bubblor som smälter samman till en allt större bubbla, där den mindre bubblan försvinner i den utvidgade bubbelkroppen – om vi tillämpar detta tänk, når vi till sist fram till en mer eller mindre odefinierbar och flummig storhet, enhet, helhet, som kan benämnas universum, kosmos, tillvarons totalitet, skapelsen, världsalltet, existensen, med flera synonyma begrepp. (I Tao Te Ching används bilden, liknelsen, De tiotusen tingen. Mer om detta längre fram).  

Om vi för enkelhetens skull nöjer oss med att använda begreppet universum, så är detta universum allt som är synligt och osynligt: du, jag, luften vi andas, blodomloppet, fåglar, sjukdomar, alla jordiska föremål, varelser och element, samt allt som kan finnas på andra planeter i världsrymden, solar, galaxer, kvasarer och mörk materia. Även idéer, tankar, teorier och ideologier hör hit, samt livserfarenheter, känslor, konflikter och relationer. Universum omfattar också allt det som ännu ej manifesterats, det som så att säga ligger i existensens pipeline.

Universum är under denna förutsättning oändligt, inte bara i tid och rum, utan också i sin mångfald av fenomen och möjligheter.

Man kan dela upp dig och mig i delar. I inre organ som hjärta, hjärna, lever, njurar och lungor. Dessa i sin tur kan delas sönder, ner till den minsta enhet som anses vara levande - cellen.

Cellen kan delas upp i cellmembran, cellkärna, ribosomer, endoplasmatiskt nätverk (kornigt och slätt), golgiapparaten, lysosomer, peroxisomer, cytoskelett, cytoplasma, centrosom och centrioler. (Du behöver inte lära dig detta utantill, det kommer inte på provet 😊. Uppräkningen finns här endast för att illustra denna essäs övergripande idé).

På en ännu finare nivå består celler av molekyler och atomer. Som i sin tur består av elementarpartiklar; kvarkar och leptoner. Kvarkar och leptoner antas för närvarande inte ha någon ytterligare underliggande struktur. Men, även om det inte just nu finns några experimentella bevis, kan det inte uteslutas att elementarpartiklar har en sådan understruktur, bestående av än mer primära partiklar.

Nedan finns en bild från wikipedia som illustrerar den partikeldjungel vi irrar omkring i:

Kvantfysikens supersträngteori tar ett steg till och postulerar att elementarpartiklar inte är isolerade punkter utan vibrerande energisträngar. Dessa strängar är inte i sig materiella, utan objekt vars energivibrationer skapar materia. Man kan betrakta dem som en nätverksliknande struktur av relationer och interaktioner, som är avgörande för de processer och fenomen vi observerar i naturen. De beskrivs ibland som ett potentialitetshav. Supersträngarna kan liknas vid en orkesterdirigents partitur. Materiens aktivitet, som strängarna ger upphov till, motsvarar den symfoni som orkestern framför.

En hardcore reduktionist (typ Daniel Dennett) ser människans medvetande, känslor och beteende som ett resultat av strängvibrationer. Eftersom materia, inklusive vår hjärna och kropp, uppstår ur dessa vibrationer, är vår kognitiva aktivitet endast ett högre, eller grövre, resultat av denna process. Reduktionisten har ingen anledning att anta att något som uppstår på dessa högre nivåer inte skulle kunna härledas tillbaka till supersträngarnas energivibrationer.

Många anser att supersträngteorin är sönderdelningsparadigmets slutstation, men den bör snarare ses som ett tillfälligt väntrum. För likt alla andra vetenskapliga konstateranden är denna teori varken definitiv eller slutgiltig. Fysikens historia har gång på gång visat oss att när vi utvecklar mer avancerade instrument urskiljer vi djupare lager av verkligheten. Möjligheten att det finns ännu finare och mer subtila nivåer än supersträngar kan inte uteslutas.

Man kan alltså plocka isär mig och dig i de celler och elementarpartiklar jag ovan redogjort för, ända ner till supersträngnivå. Kanske kan vi rentav snart reduceras till någon än mer fundamental substans eller energi.

Det som däremot inte kan plockas isär, är upplevelsen av den helhet dessa delar bildar. Det vill säga din och min erfarenhet av att vara människa. Vår livsupplevelse är en oavbruten ström av mer eller mindre medvetna tankar, känslor, dagdrömmar, nattliga drömmar, associationer, ibland hallucinationer, fantasier, förhoppningar och mycket, mycket mera. Var den ena förnimmelsen/tanken/känslan slutar och den andra tar vid är omöjligt att avgöra. Det finns ingen konstaterbar gräns mellan våra tankar och upplevelser, på samma sätt som att det inte finns någon gräns i en strömmande flods vattenflöde.

Det är ingen slump att man inom psykologi och medvetandeforskning använder begreppet stream of consciousness. Människors tankar,  förnimmelser och känslor flyter, forsar, väller fram, på ett ostoppbart och oftast ostrukturerat sätt. William James, en av pionjärerna inom psykologi, populariserade termen stream of consciousness i slutet av 1800-talet i sin bok The Principles of Psychology. Han såg medvetandet som ett kontinuerligt flöde av tankar, idéer och känslor, snarare än något som kan delas upp i separata delar. Filosofer som Edmund Husserl och Maurice Merleau-Ponty utforskade hur vi upplever tiden, rummet och vår omgivning genom en kontinuerlig ström av upplevelser utan tydliga avbrott.

Ändå är det just uppdelning medvetandeforskarna ägnar sig åt. Inom denna disciplin strävar man efter att isolera till exempel upplevelse av färgen rött, och med hjälp av magnetresonanstomografi (fMRI) hitta de specifika strukturer och processer i hjärnan som ger upphov till denna och andra upplevelser. Subjektiva, individuella och enskilda upplevelseelement kallas qualia.

Om du går barfota i daggvått gräs, samtidigt som du har Beatles Mother natures son i lurarna och betraktar de vita molen på den blå himlen - upplever du tre qualia. Om du under promenaden dessutom blir biten av en mygga tillkommer ytterligare en qualia.

Eftersom ingen hos sig själv kan avgränsa de myriader qualia som oavbrutet tumlar runt inombords, måste medvetandeforskaren hitta någon plats utanför det egna medvetandet, varifrån hen kan studera medvetandet som sådant. Forskaren tvingas leta efter medvetande i någon medvarelsens hjärna, med sökarljuset inställt på det man kallar neurala korrelat. Alltså den aktivitet i hjärnan som motsvarar en viss qualia.

Inget talar idag för att detta projekt ska bli framgångsrikt. Sannolikheten för att den moderna reduktionistiska och materialistiska vetenskapen ska kunna få grepp om medvetandet är så nära nollpunkten man kan komma.

Följande teorier är för närvarande i omlopp: Global Workspace Theory (GWT), Orchestrated Objective Reduction (Orch-OR), Higher-Order Theories (HOT), Predictive Coding, Integrated Information Theory (IIT) och Attention Schema Theory (AST)

(Två teorier vilar på en annan grundtanke än den reduktionistiska: Panpsykism postulerar att medvetande är en grundläggande egenskap i universum och inte kan reduceras till fysiska eller biologiska processer. Enaktivism och Embodied Cognition, hävdar att medvetandet inte kan förstås oberoende av kroppen och miljön. )

Det faktum att medvetandeforskaren är, och inte kan vara något annat, än sitt eget medvetande, att han inte kan placera sig utanför det, innebär att han själv är svaret på sin fråga. Hans försök att fånga medvetandet kan liknas vid att vattnet i den strömmande floden skulle försöka hitta vattnet.

Max Planck, som erhöll Nobelpriset i fysik 1918, formulerade denna insikt med dessa ord:

Vad händer om vi byter ut forskarnas nuvarande premiss mot idén att medvetande, snarare än att uteslutande vara ett resultat av kognition och högre funktioner i hjärnan, involverar hela organismen? Att medvetande finns i hela kroppen. Att hjärnan endast fungerar som en "sambandscentral" för att koordinera och integrera signaler och information?

Under fosterutvecklingen utvecklas hjärnan tillsammans med alla andra funktioner och organ. Den neurologiska utvecklingen äger rum i ett sampel mellan alla inre processer och är beroende av information från hela systemet.

När man isolerar hjärnan och uteslutande betraktar dess neurologiska aktivitet som synonym med medvetande, glömmer man denna förhistoria. Teoretiskt kan man tänka sig att avlägsna en fullvuxen hjärna ur en kropp, med bibehållen funktion, men man kan inte hoppa över den utvecklingsprocess som lett fram till denna fullt utvecklade hjärna.

Bilden av en hjärna som odlas fram i näringslösning i ett akvarium, och där utvecklar samma intelligens och förmåga till upplevelser, känslor och tankar som en människa, är och förblir en omöjlighet, då den bortser från att hjärnans funktioner utvecklas som en integrerad del i en större helhet, den mänskliga organismen.

Hjärnan på det sätt som vi talar om den och definierar den idag, det vill säga som ett isolerat organ som ensamt härbärgerar medvetande, existerar inte. Det finns ingen hjärna utan en kropp, det ingen kropp utan relationer till andra människor, utan föda, syre, solljus.

Om vi utgår från att hjärnan är en integrerad del av kroppen, och (medan den utvecklas) varken är mer eller mindre betydelsefull än något annat organ, så faller idén om dess unika förmåga och funktion.

På 1990-talet initierade USA: s president George Bush "Decade of the Brain", vilket ledde till massiva investeringar i neurovetenskap över hela den engelsktalande världen. Media spred färgglada bilder från hjärnskanrar, som påstods vara fotograferade tankar. Samtidigt dök det nästan dagligen upp studier som kopplade specifika hjärnområden till speciella förmågor eller defekter.

Projektet förstärkte ytterligare uppfattningen att medvetandet uteslutande är lokaliserat till hjärnan. Man bortsåg helt från det faktum att medvetande och kognition är resultatet av ett komplext samspel mellan kroppens biologiska struktur, individens relationer och den omgivande miljön.

Det har över tid blivit allt vanligare att prata om hjärnan och kroppen som två från varandra frikopplade enheter, processer. Man möter inte sällan oneliners av typen Därför blir hjärnan deprimerad², Låt hjärnan vila och kroppen göra jobbet, När kroppen rör sig, kan hjärnan slappna av, Så bearbetar och lagrar hjärnan dina minnen.

Så snart vi bryter sönder den totala helheten, som vi här kallar universum, om så bara i motsatspar, så har vi inlett den reduktionistiska processen. Vars slutpunkt av allt att döma inte står att finna.

Eftersom språket med vilket vi beskriver detta universum bygger på avgränsning och fragmentering är ord, benämningar och begrepp oanvändbara. Genom att dela upp världen i separata koncept och kategorier förenklar och förvanskar språket verklighetens holistiska totalitet. Språket reducerar komplexa processer och system till avgränsade enheter, och utgör därför det reduktionistiska paradigmets fundament och förutsättning. Den holistiska insikten/förståelsen måste därför vara bortomspråklig.

Detta hade Lau Tzu insett när han för 2.500 år sedan författade texten Tao te Ching. Denna extraordinära text består av 81 korta kapitel som behandlar teman som enkelhet, ödmjukhet, balans och att leva i harmoni med Tao. I bokens inledning konstaterar Lau Tzu:

Före himmel och jord fanns något dunkelt, tyst, isolerat, oföränderligt och ensamt, evigt. Alla tings moder. Jag känner inte dess namn – jag kallar det Tao.

Han fortsätter:

Tao födde ett, ett födde två, två födde tre, tre födde de tiotusen tingen.

Och vidare:

Det Tao som kan beskrivas är inte det verkliga Tao.

Tao är således en odelbar helhet, något som inte kan beskrivas eller definieras. Det är ursprunget till och grunden för allt som existerar. Tao är den osynliga och outtalade kraft som genomsyrar universum. Tao kan inte förstås genom intellektuella analyser eller matematiska beräkningar, utan endast genom intuitiv insikt och direkt upplevelse.

Vid kontakt med Tao te Ching ligger det för västerlänningen nära till hands att dra paralleller till den kristna skapelseberättelsen, som inleds med orden I begynnelsen skapade Gud himmel och jord, och i texten läsa in dels en skapare, dels ett tidsförlopp. Men även om Lau Tzu pratar om Före himmel och jord, existerar ingen tid i hans vision. Där finns heller ingen mer eller mindre människoliknande personlighet (det vill säga Gud). Före himmel och jord är en poetisk beskrivning, inte en bokstavlig. Himmel och Jord konstrueras kontinuerligt och omedelbart i nuet. Tao föder oavbrutet ett, som föder två, som föder de tiotusen tingen. Detta är något varje nyfött barn går till mötes när de får lära sig att urskilja värdens namn och former. Som nyfödd vilar barnet i Tao. Som nyfödd befinner sig barnet i ett hav av potentialitet.

På samma sätt konstruerar var och en av oss fortlöpande vår egen verklighet när vi i ett samspel mellan perception, rollmodellsimpulser, fantasier, fördomar, och minnen tolkar det som möter oss.

Anil Seth, Professor of Cognitive and Computational Neuroscience at the University of Sussex, föreslår att till och med vår känsla av att vara en enhetlig individ, vårt själv, kan ses som en sorts hallucination - ett resultat av hur olika typer av information integreras för att skapa en upplevelse av att vara ett sammanhållet medvetet väsen, en avgränsad individ.

Kalle citerar Anil Seth

Den reduktionistiska undersökningen med dess uppdelning av värden i namn, former och motsatspar, leder fram till en berättelse om verkligheten. Men det är inte den enda berättelsen, och kanske inte ens den bästa.

I vedisk tradition ser man namn, former och motsatspar som en illusion. Man kallar illusionen maya, eller mayas slöja. En slöja som döljer den verkliga världen. Denna illusion kommer aldrig att låta sig upplösas/klargöras/förstås/avslöjas med hjälp av ord, logiskt tänkande, begrepp, diskussioner, matematik eller verbala beskrivningar. Detta eftersom dessa metoder vuxit fram ur illusionen, och oavbrutet förstärker den.

Mayas slöja kan inte avlägsnas/genomskådas med mer slöja, eller en annan slöja, hur lockande och vacker denna slöja än är. Föränderliga tankar, som uttrycks med föränderliga ord, kan aldrig bevisa det absoluta, säger Swami Vivekananda. Det absoluta kan bara förstås genom att upplevas.

Detta är mystikens kärna, den gudomliga sanningen bortom dualitet och form, ett tillstånd där allt förenas och där ord och koncept upphör att vara användbara.

Insikten formuleras så här av Mäster Eckhard: Den gudomliga essensen är en stilla och vidsträckt vildmark där inga skillnader kan urskiljas, varken Fader eller Son eller Helige Ande. (The divine essence is a silent and waste wilderness in which no distinction has ever peeped out, neither Father, nor Son, nor Holy Ghost)

Nyplatonikern Plotinos (ca 204–270 e.Kr.), är inne på samma spår när han säger: Det Enda är bortom allt, bortom både vara och icke-vara. "Det Enda" representerar för Plotinos den högsta och mest fundamentala verkligheten, källan till allt som existerar.

Vi möter samma insikt i Mandukya Upanishad, vers 7

Turiya är inte det som är medvetet om den inre (subjektiva) världen, inte heller det som är medvetet om den yttre (objektiva) världen, inte heller det som är medvetet om dessa båda, eller medvetande som sådant. Det är inte rent medvetande, och det är inte omedvetet.  Turia är oupplevt, orelaterat, oförståeligt, oföränderligt, otänkbart och obeskrivligt. Det kan endast bli känt genom en sammansmältning med det. Det är frånvaron av alla fenomen, Det är fullständig frid, fullkomlig lycka och enhet

Det ovan konstaterade kan även ses som den yttersta konsekvensen av vissa tolkningar av kvantfysiken. Kvantfysiken är i flera avseenden ett exempel på holistiskt tänkande, särskilt i den del som rör observatörsrollen samt idén om sammanflätade system. Den observerade verkligheten är inte en fast, objektiv entitet utan formas i samspel med betraktaren. Kvantfysiken visar oss att verkligheten inte är ett enkelt pussel av isolerade bitar som kan förstås oberoende av varandra. Delarna kan bara förstås i relation till helheten.

Kvantfysikens potentialtetshav motsvarar Tao, Turiya och Plotinos Det Enda. Dessa begrepp beskriver alla en djup, osynlig och fundamental verklighet som ligger till grund för världen vi uppfattar. De representerar en universell källa, ett tillstånd av möjligheter och ett mysterium bortom språket och vår vardagliga uppfattning om tid och rum.

Utanför CERN finns en staty av Shiva Nataraja, en gåva från den indiska regeringen

1. Mer om vad denna baksida konkret innebär i ett senare inlägg.

2. Alla som upplevt en depression vet att denna inte finns i hjärnan, utan involverar hela kroppen, hela det biologiska systemet.